Av Olli Rein
Den årliga utrensningen i bokhyllorna är slutförd och suktar ni efter ”SOU 2008:56 – Mångfald som möjlighet”, eller en prudentlig roman av Toni Morrison (endast två begagnade kapitel), hänvisas ni till Myrorna.
Att städa ur bokhyllor påminner mig om Petrus Brasks gamla psalm: ”Allt hwad wii på jorden äga/Thet är alt förgänglighet/Hwad wij timligt öfwerväga/Är ostadig stadighet”. Böcker är i allmänhet inte alls eviga. Inget, med möjligt undantag för ostron, blir skämt så snart efter att ha öppnats. Men det finns undantag.
I en av högarna fann jag en nätt volym som visade sig vara fylld av matnyttiga upplysningar, trots nästan hundra års inbundenhet. Till exempel:
”På jordklotet finnas många höjningar och fördjupningar. De flesta fördjupningarna äro fyllda med vatten och kallas hav eller sjöar. Höjningar, som nå upp över vattnets yta, kallas land.”
Författaren, överdirektör Ernst Carlson, var framliden när tredje upplagan av Folkskolans geografi trycktes 1914, men man begriper att en så informativ skrift inte fick gå i graven med upphovsmannen. Här får vi veta att Falköping är föreningspunkten mellan Södra och Västra stambanorna och att Brasilien står för tre fjärdedelar av världens kaffeproduktion, men också en hel del om människor.
Finnarna, till exempel, ”äro kända som ett segt och ihärdigt folk, vant att tåla mödor och försakelser. Under flera hundra år, då Finland tillhörde Sverige, stodo finnarna trofast vid vår sida.” Måttstocken är en gudfruktig protestant med tidiga morgonvanor och god hygien, något som drabbar afrikaner orimligt hårt: ”Negrerna äro barnsliga och godmodiga men tillika lögnaktiga och opålitliga. De leva i månggifte och äro flerostädes människoätare.”
En del folk finns någonstans mittemellan begriplighet och besynnerlighet. Turkarna ”bära vida byxor och ha på huvudet en röd mössa eller en om hjässan virad duk, turba’n. De sitta på låga soffor eller med korslagda ben på mattor, medan de röka sin pipa och dricka sitt kaffe.” De får minuspoäng för månggifte och slavhandel, men pluspoäng för att de, likt de kristna, tror på en gud.
Vissa folkslag är avgjort knasiga: ”Kineserna ha egendomliga vanor. Männen avraka sitt hår så när som på en lång hårpiska i nacken. De förnäma damerna hopklämma ända från barndomen sina fötter, så att dessa bli små och förkrympta. Såväl män som kvinnor begagna solfjäder. Man äter med pinnar o.s.v.”
Men trots sådana utflykter är beskrivningarna ofta förbluffande träffsäkra. Den ryske bonden ”är i allmänhet arbetsam, gladlynt och road av sång och dans” men ”mycket begiven på brännvin och förfaller lätt till dryckenskap”. Holländarna ”äro kända för sin arbetsamhet, ordentlighet och renlighet”. Fransmännen för ”stor flit och sparsamhet”, men ”stadsborna, särskilt parisarna, ha gjort sig kända för fåfänga och ombytlighet”. Italienarna ”äro ett vackert och livligt folk. De äro mycket fallna för musik och annan skön konst. Men massan av folket är okunnig och vidskeplig […] Tiggare lata sig på trappor och gatstenar.”
Det vore förstås omöjligt att skriva något liknande i dag, men jag undrar om det inte är till vår nackdel. Världen är stor och brokig. Någonstans måste man börja för att förstå den. Den moderna strategin är att stipulera att alla i grund och botten är varandra lika och bli häpet handfallen när det visar sig vara fel. Den gamla ordningen var att frimodigt sätta vedertagna fördomar på pränt och låta erfarenheten nyansera bilden, när så krävdes. Jag är inte säker på att vår metod leder till större förståelse, eller ens mer tolerans.
Folkskolans geografi står i alla fall kvar bland de användbara böckerna.
Nihil sub sole novum = Inget nytt under solen
Den ryska livegenskapen är sedan 1861 upphävd, konstaterar Ernst Carlson, men låtsas inte för den skull att ryssen har det lätt: ”Nu är han väl till namnet fri, men han tyngs av tunga skatter och behandlas ofta obarmhärtigt av ämbetsmännen.” Nihil sub sole novum, för er som begriper latin. Annars går det bra att googla.
Olli har inte så mycket mer att säga, än att Johan Hakelius får passa sig så att han inte blir kallad rasist eller kanske t.o.m. fascist, om någon från 68-vänstern läser det här. Det verkar på Johan som om han nästan avsiktligt ger blanka faan i vad just denna grupp har att förtälja. Noga medveten som han är, om vad sådana gamla skojare tycker och tänker, ifall att de ännu klarar av det sistnämnda.