Av Pettersson som lånat en krönika av Ola Wong HÄR

”Enda sättet att få folk att tala sanning är att supa! Så skål!”

Direktör Wang, en medelålders kinesisk byråkrat med köttiga läppar, höll pockande upp glaset mot mig. Jag hade hamnat i precis den situationen jag försökt undvika. Jag var i Zhucheng, en håla i Shandongprovinsen för att intervjua världens ledande dinosaurieforskare, professor Xu Xing, om de unika fynd han grävt fram här. Det enda som nu stod mellan mig och en intervju med professorn var en obligatorisk lunch med de lokala tjänstemännen.

Traktens specialitet var åsna. På bordet stod åsnesoppa, kokt åsnekött, stekt åsnetarm, åsne-dumplings och åsneläppar wokade med grön chili. Åsnans läppar var mörklila och smakade ungefär som sjögurka – spänstigt men ändå mjukt.

Det stora problemet var dock inte åsnan, utan alkoholen. Flera av tjänstemännen runt bordet på restaurangen hade glasen fulla av starksprit. För dem var det okej. De tänkte säkert sova efter lunchen. Men jag var tvungen att jobba. Jag inledde direkt med att säga:

– Ursäkta, jag vill inte dricka. Jag måste jobba, sa jag.

Wang kontrade med: – Sup! Annars blir det ingen intervju.

Han berättade nöjt om tidigare utländska besökare: – En kvinnlig journalist från Nya Zeeland drack 500 gram risbrännvin och spydde ner sig! Hahaha, mycket imponerande kvinna! Sen hade vi en amerikansk forskare. Kraftig karl! Han fick skickas på sjukhus för alkoholförgiftning. Sen hade vi en japansk museiintendent…

 – Japanen hamnade på sjukhus i nästan tre veckor. Hans fru var galen av oro och ringde mig varje dag, sa professor Xu Xing med en plågad min.

Jag sände en medlidande tanke till den briljante professor Xu, som liksom miljoner andra kinesiska doers tvingas lägga en orimlig mängd tid på banketter med lokala tjänstemän bara för att kunna göra sitt jobb. Samtidigt sympatiserar jag också med Kinas oräkneliga partikadrer Wang.

 Traditionellt är ett överflöd av alkohol och kött ett sätt att visa gästfrihet. Till spelet ingår också ”quan jiu” – att tvinga motparten supa för att skapa en öppenhjärtig stämning (och kanske skriva på något ogenomtänkt kontrakt). En långväga gäst måste ges extra respekt. Men kombinationen med statens obegränsade representationskonto kan förvandla traditionell artighet till en otrevlig tvångströja; och en farlig sådan därtill. En riksomfattande undersökning från 2009 visar att partistatens tjänstemän lider av dålig hälsa på grund av sin livsstil. Över 40 procent var överviktiga, 20 procent hade leverproblem, 20 procent led av tarminflammation, och 24 procent hade hemorrojder.

Jag visste att det skulle bli omöjligt att säga nej till direktör Wang – det var bara en taktik för att förbättra min förhandlingsposition. I stället gick jag över till reservplanen: öl. Så länge det var öl och inte 58-procentig kinesisk baijiu, brännvin, i våra glas skulle jag och fotografen klara att göra intervjun.

– Vi i Shandong är mest gästvänliga av alla i Kina. Och vi tar inte nej som ett svar. Kom igen, sup! brölade direktör Wang!

Baby, du hade mig redan vid åsneläpparna. Jag sträckte fram ölglaset och sa: Gan bei! Skål!

-Pettersson tycker att Direktör Wang har rätt. Hur ska man kunna lita på någon man inte kan supa med och vad är islamister rädda för att säga om de tar sig en sup?