Av Stefan K

Invandrings- och flyktingfrågor är ett hett ämne, ingen tvekan om det. Så hett att journalister väljer att medvetet undanhålla sanningen.

”Flykting- och invandrarfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet. Vi har inte på ett seriöst och trovärdigt sätt beskrivit vilka oerhörda problem som finns i ett mångkulturellt samhälle. Jag tillhör dem som försvarar det mångkulturella samhället. Men vi som försvarat det har ju förskönat det. Det är otroliga saker som har hänt i arbetarförorterna, där en trappuppgång på några år kunde förvandlas, medan vi stämplade rasist i pannan på de som protesterade och sedan själva förskansar oss i områden långt bort från flyktingar och invandrare”.

Dessa ord fällde Janne Josefsson, en av Sveriges bästa och mest orädda journalister, redan 2007.

Igår kunde de som fortfarande köper Aftonbladet läsa hur tidningens kulturchef, Åsa Lindeborg, skrev följande:

”Det finns inga enkla förklaringar till att främlingsfientligheten minskat i just Sverige, men jag tror att mediernas betydelse varit stor. Med undantag för ett par profiler på Svenska Dagbladets ledarsida, har medierna aktivt försvarat idén om alla människors lika värde”.

Samma Åsa Lindeborg skrev följande i SvD, mars 2010: ”Att vara kulturchef på Aftonbladet är det bästa sättet att förändra världen”. Efter gårdagens artikel i AB är det lätt att se tanken bakom de orden. Att undanhålla sanningen i invandrings- och flyktingfrågor skapar alltså en bättre värld enligt Lindeborg. Hur är det då med det? Om journalistkåren nu väljer att medvetet dölja delar av helheten skapas genast rykten, spekulationer och detta är aldrig en bra lösning på problem. Att tala om problemen är det bästa sättet att lösa dem. Denna mening fick man lära sig redan i barnsben och visst är det så. När media sedan underskattar människors vilja att ta reda på sanningen och den nya teknik som sprider nyheter i sociala medier snabbt som ögat, så underminerar man inte bara trovärdigheten för sin egen yrkeskår, utan också den syn på invandrings- och flyktingfrågor man tror sig ha ensamrätt på.

Det är kanske inte förvånande att just journalisterna hamnade sist när Medieakademin nyligen presenterade siffror över svenska folkets förtroende för olika yrkeskårer.

Den stora frågan är dock vad medierna döljer och vad det är för sanningar de inte vill ska nå ut till svenska folket. Ni som läst boken Världsmästarna har fått en inblick i journalisternas lögner genom åren. Ni som inte läst den, gör det!