Av Stefan K
De afrikanska länder som har och fortfarande präglas av inre konflikter ligger på en stadig nivå.
Igår kunde vi läsa om Elfenbenskusten där både FN-soldater och civila dödades i samordnade attacker, länk till SvD
Algeriet, Marocko, Tunisien, Libyen, Egypten, Västsahara, Mali, Niger, Sudan, Etiopien, Eritrea, Somalia, Nigeria, Sierra Leone, Liberia, Angola, Kongo, Madagaskar, Tchad, Kenya. Detta är länder varifrån det rapporterats konflikter bara under 2000-talet, men en mer utförlig lista hittar ni här.
Ha i åtanke att svenska politiker och organisationer hemskt gärna vill stå i kö för att ta emot flyktingar från dessa oroshärdar. Som alla förstår fungerar inte detta i praktiken och bara en bråkdel av de som flyr får sin nya hemvist i Sverige och övriga Västeuropa, dock till en kostnad som gräver allt djupare hål i ländernas välfärd. Min fråga är var det egna ansvaret befinner sig och om de afrikanska länderna någonsin kommer att kunna enas och samsas? Sverige och övriga Europa kan inte längre vara en fristad för miljontals människor som flyr ständiga konflikter, utan att de konflikterna så småningom tar sig över våra gränser.
Konstigt nog har inte våra politiker och journalister lyckats koppla ihop konflikterna med islam. I fler än 80 % av världens konflikter är muslimer och islam inblandade. Muslimer slåss med judar, kristna, sikher, hinduer, buddister och ateister men mest av allt slåss de med andra muslimer. De bråkar i Kina och Ryssland, i Indien och Pakistan, i Thailand och Tyskland, från Gibraltar till Indonesien och alltid, alltid är det någon annans fel.
Lätt att begripa, och se på med skräck och fasa.
Om man inte är EU-politiker.