Av Pettersson

Före början av nittonhundratalet fanns det praktiskt taget inga araber i det Heliga Landet. 1695 fanns inte en enda muslimsk arab i Gaza, Nazareth och Um-El-Fahm. Alla araber som fanns var kristna. Historiskt sett fanns aldrig något “palestinskt” folk. Det engelska namnet “Palestina”, för att beskriva den lokala arabiska befolkningen, uppfanns efter tillkomsten av staten Israel 1948. Dessa araber har inte ens ett eget namn för att beskriva sig själva på sitt eget arabiska språk. Araberna som nu hävdar att de är infödda i Heliga Landet har immigrerat till Palestina och invaderade landet efter 1917, från arabiska grannländer. Det finns bara en möjlig lösning till “palestiniernas” längtan efter ett hemland – låt dem återvända till var de kom ifrån – till där de bodde tidigare i hundratals eller tusentals år – deras verkliga hemland i sina ursprungliga arabiska länder.

Okänt för de flesta av världens befolkning, är ursprunget för de “palestinska” araberna” en trettioårsperiod då England lät dem invandra fritt, precis som de gör till England på senare decennier och helt förändrar befolkningsstrukturen – en droppe i havet jämfört med de tusentals år som regionens rika historia omfattar.

Däremot har judarna, trots 2000 år av förföljelse där de har tvingats till omvandlingar av olika erövrare, under större delen av historien varit majoritetsbefolkningen i det Heliga Landet. I Jerusalem har judar alltid varit den största gruppen, med undantag för perioder då erövrarna just kastade ut dem och hindrade dem från att återvända.

När General Allenby, chef för de brittiska militära styrkorna, erövrade Palestina 1917/1918, bodde endast några tusen muslimska araberna i det Heliga Landet. De flesta av araberna var kristna, och de flesta muslimer i området, kom från Turkiet under det Ottomanska Imperiet, eller var ättlingar till judar och kristna som med våld konverterats till islam av de muslimska erövrarna. Dessa muslimer var inte av arabiskt ursprung. De flesta hänvisningar till araber i Palestina före 1917 hänvisar till kristna araber, inte muslimer.

Det är viktigt att notera att uppskattningar och folkräkningar utförda av muslimska erövrare var partiska. Därför är de enda tillförlitliga uppgifterna de från icke-muslimska källor. Turister och politiker, araber och icke-araber lika, har dokumenterat sina iakttagelser av befolkningen i det Heliga Landet med en början för mer än ett tusen år sedan. Låt oss börja från början och fortsätta till den Ottomanska perioden:

• Historikern James Parkes skrev: “Under det första århundradet efter den arabiska erövringen [640-740] bestämde kalifen och guvernörer i Syrien och det Heliga Landet helt över kristna och judiska frågor.
• År 985 klagade den arabiska författaren Muqaddasi: “moskén har tömts på tillbedjare … Judarna utgör merparten av Jerusalems befolkning” (i hela staden Jerusalem fanns bara en moské.
• 1377, skrev Ibn Khaldun, en av de mest trovärdiga arabiska historikerna, “judisk överhöghet i delstaten Israel sträckte sig över 1400 år … Det var de judarna som implanterat kultur och seder i en permanent lösning”.
• 1695-1696 skrev den nederländska forskaren och kartografen Adriaan Reland (Hadriani Relandi) rapporter om besök till det Heliga Landet. (Det finns de som hävdar att han inte personligen besökte det Heliga Landet, men samlade rapporter från andra besökare.) Han var flytande på hebreiska och arabiska. Han dokumenterade besök på många platser. Han skriver: namnen på bosättningarna som var mest hebreiska, vissa grekiska, och några Latin-Romanska. Ingen bosättning hade ett ursprungligt muslimsk-arabiskt namn med en historisk rot på platsen. Merparten av marken var tom, öde, och invånarna få och främst koncentrerade till Jerusalem, Acco, Tzfat, Jaffa, Tiberius och Gaza. De flesta av invånarna var judar och resten kristna. Det fanns några muslimer, mest nomadiska beduiner. Araberna var främst kristna med en liten minoritet av muslimer. I Jerusalem fanns det cirka 5000 människor, mestadels judar och en del kristna. I Nasaret fanns det ungefär 700 personer – alla kristna. I Gaza fanns det ungefär 550 personer – hälften av dem judar och hälften kristna. Um-El-Fahm var en by med 10 familjer – alla kristna. Det enda undantaget var Nablus med 120 muslimer från Natsha familjen och ca 70 Shomronites.
• 1835 skrev Alphonse de Lamartine: “Utanför staden Jerusalem såg vi inget levande objekt, hörde inget levande ljud… En komplett evig tystnad härskar i staden, på vägar, i landet.”
• 1844 skriver William Thackeray om vägen från Jaffa till Jerusalem: “Nu är stadsdelen helt övergiven, och du rider mellan vad som tycks vara så många förstenade vattenfall. Vi såg inga djur som flyttades mellan de steniga områdena, knappt ens ett dussin små fåglar på i hela färden.
• 1857 rapporterade den brittiska konsuln i Palestina, James Finn: “Landet är i hög grad tomt på invånare och därför är dess största behov en befolkning.”
• År 1866 skriver W.M. Thomson: “Så melankoliskt är denna fullkomliga övergivenhet. Inte ett hus, inte ett spår av invånare, inte ens herdar, som kan förändra den tråkiga enformigheten … Mycket av landsbygden genom vilken vi har vandrat en vecka tycks aldrig ha varit bebodd, eller ens uppodlad, och det finns andra delar, sägs det, ännu kargare.
• 1867 turnerade Mark Twain – Samuel Clemens, den berömda författaren till “Huckleberry Finn” och “Tom Sawyer”, det Heliga Landet. Detta är hur han beskrev landet: “Det finns inte en enda ensam by i hela området – inte på trettio miles i någon riktning … Man kan åka tio miles häromkring och inte se tio människor … Dessa obefolkade öknar, dessa rostiga högar av ofruktsamhet … … Nasaret är övergivet … Jeriko ligger som en multnande ruin … Betlehem och Betania, i fattigdom och förnedring … utan omvårdnad av någon levande varelse … Ett öde land vars jord är tillräckligt rik men helt övergivits till ogräs. Ett tyst, sorgset landskap … En ödslighet finns här som inte ens din inbillningsförmåga kan förse med pompa, liv och action. Vi nådde Tabor säkert. Vi har inte sett en människa på hela rutten … Där var knappast ett träd eller en buske någonstans. Även olivträd och kaktus, hade dessa snabat vänner med en värdelös mark, hade övergivit nästan hela landet. “
• 1874, skrev pastor Samuel Manning: “Men var fanns invånarna? Denna bördiga slätt, som kunde stödja en enorm befolkning, är nästan helt övergiven …. Dag efter dag lärde vi oss mera av lektionen som nu påtvingas oss, att förutsägelserna i de gamla profetiorna har uppfyllts i detalj – “den mark som finns kvar är tomt och öde och utan invånare.” (Jeremia, ch.44 V.22)
• 1881, skrev den brittiska kartografen Arthur Penrhyn Stanley: “I Judéen är det knappast en överdrift att säga att för miles och miles såg man inget liv eller bebyggelse.”
• 1892, skriver BW Johnson: “På den del av slätten mellan Mount Carmel och Jaffa ser man sällan en by eller andra sevärdheter i människors liv … En tur på mer än en en halvtimme förde oss till ruinerna av den antika staden Caesarea, en gång en stad på två hundra tusen invånare, och den romerska huvudstaden i Palestina, men nu helt öde … jag låg på min soffa på kvällen, för att lyssna på de klagande vågorna och tänka på förödelsen runt oss “.
• 1913 berättar en brittisk rapport, upprättad avden palestinska kungliga kommissionen,som  citerar en redogörelse för villkoren på slätten vid kusten längs Medelhavet: “Vägen från Gaza i norr var bara en sommarstig lämpad för transport av kameler eller kärror. Inga apelsinodlingar, frukt-och vinodlingar var synliga förrän vi nått den [judiska] Yabnabyn. husen varf av lera. skolor fanns inte. Den västra delen mot havet var nästan en öken. byarna i området var få och glest befolkade. Många byar hade övergivits av sina invånare. “

Som vi kan se, genom historien, vilket har dokumenterats av arabiska historiker och utländska observatörer före 1917, var landet öde, det fanns praktiskt taget inga muslimska araber i städerna utanför Jerusalem (utom 120 muslimer i Nablus), och antalet muslimska araber (andra än Ottomanska muslimer eller kristna araber) var minimalT, de flesta nomadiska beduiner. 1695 fanns inte en enda muslimsk arab i Gaza, Nazareth och Um-El-Fahm. Alla araber som fanns var kristna. Skillnaden mellan dessa olika autentiskaredogörelser och förfalskad muslimsk-arabisk propaganda är enorm, nästan bortom fantasi.

Neville Chamberlain aSW, i ett tal vid Alexandra Theatre, Birmingham, oktober 13, 1918: “Ett stort ansvar kommer att vila på sionisterna, som inom kort kommer att fortsätta med glädje i sina hjärtan till det gamla hemlandetför sitt folk. Deras blir uppgiften att bygga upp en ny välfärd och en ny civilisation i gamla Palestina, så länge försummat och vanstyrt. De kommer att bära med sig den brittiska nationens hjärtliga välvilja och dess innerliga hopp att i deras eget land de kan visa sig värdiga sitt förflutna och en stora möjlighet som har getts till dem. “

När det Heliga Landet togs från Ottomanerna av britterna, var det inte längre under muslimsk kontroll. Koranen befaller muslimer att ta mark från icke-muslimer, inklusive mark som de aldrig har trampat på före . Efter den brittiska erövringen av det Heliga Landet, inledde de muslimska araberna en massiv invandring till det Heliga Landet, och uppfyller deras religiösa skyldighet att stjäla så mycket främmande land som möjligt. Följande beskriver den massiva arabiska invandringen efter 1918:

• 1930/31 skrev Lewis French, den brittiska direktören för utveckling av araberna i Palestina: “Vi fann landet bebott av fellahin (arabiska bönder) som levde i ler-ruckel och led svårt av det rådande malarian … Stora områden var obrukade … Den fellahin, om inte själv var boskapstjuv, var alltid redo att hysa dessa och andra brottslingar. De enskilda tomterna bytte ägare varje år. Det fanns minimal allmän säkerhet, och fellahins lott var en omväxling av plundring och utpressning av sina grannar, beduinerna (arabiska nomader). “
• Brittiska Hope-Simpson-Kommissionen rekommenderade  1930 för “Förebyggande av olaglig invandring” att stoppa den illegala arabiska invandringen från arabiska grannländerna.
• Den brittiska guvernören i Sinai (1922-1936) redovisar i den kungliga kommissionen för Palestinas  rapport: “Denna illegala invandring pågår inte bara från Sinai, utan även från Transjordanien och Syrien.”
• Guvernören i det syriska distriktet Hauran, Tevfik Bey El Hurani, tilät 1934 att under en enda period på bara några månader över 30.000 syrianer från Houran att flytta till Palestina.
• Brittiske premiärministern Winston Churchill noterade det arabiska inflödet. Churchill, en veteran från de första åren av det brittiska mandatet i det Heliga Landet, noterar 1939 att “långt från förföljelse, har araberna vällt in i landet och förökat sin befolkning så den har ökat mer än alla världens judar skulle kunna ha åstadkommit med den judiska befolkningen. “

Den arabiska befolkningen i det heliga landet ökade endast på grund av den massiva invandringen från arabiska grannländer. Före 1918, när den arabiska invandringen började, bodde endast ett mycket litet antal muslimska araber i det Heliga Landet, praktiskt taget samtliga i Jerusalem. Det är därför det är så svårt att hitta en gammal muslimsk arab vars morföräldrar är födda i det Heliga landet.

– Pettersson som är en vänlig och givmild man tycker att ”palestinierna” kan återvända hem, dit de kom ifrån och det är inte ”Palestina” för övrigt har vi 57 islamska stater och 22 arabiska i världen, samtliga mänskliga katastrofer. Vi behöver inte en 23 arabiskt stat och det är inte fördomar utan erfarenhet.

Länk