Av Stefan K
Riksdagens inkomstgaranti är en garanti för f.d. politiker som inte vill jobba.
37% av de riksdagspolitiker som slutade efter valet 2010 lever fortfarande på sin inkomstgaranti och de som sticker ut mest är de partier som säger sig representera de svaga i samhället, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. 63 respektive 59% av deras f.d. ledamöter utnyttjar inkomstgarantin.
Miljöpartisten Mikael Johansson som satt i riksdagen under 12 år säger så här på SVT:s fråga: ”Jag har inte sökt något jobb de senaste arton månaderna och jag vet egentligen inte vad jag vill göra med mitt liv”. Johansson är 52 år och har fått beslutet om en fortsatt inkomstgaranti tills dess att han fyller 65.
37 667:- i månaden kan han nu tillskansa sig på skattebetalarnas bekostnad. Grattis säger jag som måste jobba tills dess att jag fyller minst 65 och för en lön som ligger långt under den arbetsskygge Mikael Johanssons.
Källa: SVT
Se och hör också intervjun med miljöpartisten och ta del av hans bleka argument.
Dags att bygga en Wall of Shame, där alla dessa kräks namn och bild sätts upp.
Många namn blir det, ingen nämn ingen glömd.
Ja du Stefan, det är ungefär de tider jag hade när jag jobbade på Asfaltsverk i början på 70-talet, direkt efter lumpen faktiskt. Det var dåliga tider då med, och man fick ta det man erbjöds, alternativet var arbetslös utan A-kassa, och då fanns inga andra bidrag heller.
Slutlönen från staten för 11 månaders värnplikt var 200 kr om jag inte minns fel. Inte mycket att starta sitt liv med efter 11 månader, varav 7 månader med 5:-/dag och sedan 6:- efter nyåret till slutet av april när vi mucka, de sista månaderna hade vi 1,75 mer för befordran till vicepitt och de 30 sista dagarna några kronor extra för att det var över 300 dagar och så fick man alltså 200 att leva på tills man skaffat sig ett jobb.Sådan var välfärden för oss som med urusel ersättning tvingades göra lumpen 1970-71, och det fanns ingenstans att klaga. Jag vet inte hur det gick för dem som likt mig inget jobb hade att återvända till, men någon sorglös tid för att fundera på vad man ville göra med sitt liv, fanns där ingen möjlighet för de allra flesta av oss. Jag jobbade ca 10 -12 timmar de flesta dagarna inom asfaltsbranschen utom fredagarna. Men det var för att helgtrafiken skulle flyta, vi fick gå hem lite tidigare och utan lön.
Nej, inte en sekund. Jag älskar inte att kliva upp 04.00 för att åka till ett skitjobb som gett mig både ryggont och värk i axlarna.
Jag vill också sluta jobba vid de 55 och få en pension på 37 000 spänn.
Känner du inte arbetets glädje Stefan?