Av Pettersson som roat läser en krönika av Liza Marklund skriven i april 2008.
Så här skriver Marklund: Just nu befinner jag mig i Europas största invandrarland. Nej, det är inte Sverige, vilket vi alltid förleds att tro. Gång på gång läser jag att Sverige tar emot flest asylsökande i Europa, och det är kanske sant – men vi har inte alls flest INVANDRARE. Det har Spanien.
För drygt tio år sedan var Spanien på fallrepet. Befolkningstillväxten stod stilla eller till och med minskade. Arbetslösheten var skyhög. Man låg långt ner i inkomstligan med bara 80 procent av medellönen i EU.
Då tog regeringen under premiärminister Aznar beslutet att öppna gränserna och tillåta arbetskraftsinvandring. Man lättade upp de stenhårda arbetsmarknadslagarna (jämförbara med den svenska Lagen om Anställningsskydd, las). Människor fick komma hit och ta de jobb de ville. Dekretet blev en succé. Man satte i gång att bygga landet. Huvudstaden Madrid tilläts växa så det knakade. Nya bostadsområden sköt upp som svampar ur jorden, alla fick tunnelbana direkt, järnvägar och flygplatser byggdes ut. I dag har Spanien det bäst utbyggda nätet för snabbtåg i världen. Medelinkomsten i Spanien ligger i dag på genomsnittet av övriga Europas. Sedan 2002 har hälften av alla nya arbetstillfällen i EU skapats i Spanien.
Så här förklarar författaren och journalisten Thomas Gustafsson, under många år bosatt i Madrid, fenomenet i sin Spanienblogg:
”Eftersom det bara är de mest driftiga, modiga och starka som vågar lämna sitt hem för att på egen hand söka lyckan i ett främmande land leder invandringen till en stark ekonomisk utveckling. De som kommer arbetar, sparar och köper sedan bostäder”.
I dag har den officiella befolkningen i Spanien passerat 45 miljoner invånare. Ytterligare ungefär fem miljoner människor bor i Spanien illegalt eller under delar av året, vilket gör att landets andel utlandsfödda i realiteten uppgår till närmare 20 procent.
Visst, de flesta som kom från Sydamerika talade redan spanska. De behövde ingen lång inskolningsperiod i själva kulturen.
Men faktum kvarstår: Det är en grov missuppfattning att invandring kostar pengar. Att det kommer vuxna, färdigutbildade och arbetsföra människor till ett land är den absolut bästa affär man kan göra, rent samhällsekonomiskt. Det som kostar samhället miljarder är dålig integrationspolitik, stelbenta arbetsmarknadslagar och för hårda regleringar när det gäller byggande och infrastruktur.
Så långt Liza Marklund. Hela krönikan HÄR.
Idag är över 5 miljoner spanjorer arbetslösa och arbetslösheten närmar sig 25 %. För ungdomar ligger den på 50 % och bland invandrarna är den 35 % och i stället för att vara en förebild för invandringspolitiken har Spanien blivit ett skräckexempel.
Invandrarna tär idag hårt på Spaniens ekonomi och spanska staten gör allt för att få dem att återvända till sina hemländer men trots att de spanska skattebetalarna betalar flytt/resekostnader och sociala bidrag i ett år så är det ytterst få som väljer att flytta hem: miljoner arbetskraftsinvandrare föredrar att leva på spanska socialbidrag.
Spanien försökte med massinvandring – inte lika stor som Sveriges per capita men ändå med miljoner – invandringen betydde inte det lyft för Spaniens ekonomi som många hoppats på. Det blev en katastrof och då ska vi ändå komma ihåg att många av Spaniens invandrare kom från Syd- och Mellanamerika och redan talade spanska.
– Pettersson undrar vad Liza Marklund säger om det spanska undret idag…Liza var är du???? Vad var det som var en grov missuppfattniing???
Det här är ren och skär historieförfalskning och det gör mig ont.
Jag har levt och arbetat i Bilbao i omgångar och betraktade under en tid Spanien som mitt andra hemland. Jag lämnade Spanien och återvände till Sverige strax innan José María Aznar omvaldes som premiärminister perioden 2000-2004. Dock har jag fortsatt att följa spansk politik och gör det fortfarande på daglig basis.
Spanien var en av de snabbaste växande ekonomierna inom EU under 2001, även fast man låg på en inflation runt 4% och det fanns tecken på en ekonomisk stagnation.
Även om man ekonomiskt sett var bättre rustade än de flesta andra EU-länder led man ändå av den ekonomiska nedgången 2002.
Bland de relativt stagnerande ekonomierna med en tillväxt på 2.3% var dock Spanien den näst snabbast växande ekonomien i EU under 2003. Fortsatt expansion medförde att den spanska regeringen stolt kunde proklamera att landet skulle avsluta året med ett ekonomist överskott för första gången i modern tid.
Men, inflationen under Movember 2003 låg dock kring 2,7% (jämfört med övriga EU:s 1,7%) och arbetslösheten uppgick till dryga 10%. Nästan en tredjedel av arbetskraften hade tillfälliga anställningar och priset på bostäder sjönk. Europeiska kommissionen delade analytikernas oro att stigande låneräntor och/eller ökad arbetslöshet kunde få priset på bostäder att falla kraftigt med katastrofala följder för familjer med hög inlåning och för de finansiella institutioner som hade gett dem lån.
Under tiden 2000-2004 rådde en förhållandevis stor arbetslöshet i Spanien och jag såg då inte några som helst politiska ambitioner att man övervägde, än mindre genomförde, en immport av utomeuropeisk arbetskraft. Dessutom till en arbetsmarknad med ökande arbetslöshet.
Det Liza Marklund et al gör sig skyldiga till är en grov historieförvanskning av ett land som under en ekonomisk recession fatiskt hade den snabbast växande ekonomien inom EU.
Ovan skrivet utifrån sparade tidningsurklipp och egna observationer.