Av Pettersson som har lånat detta från Martins Polisblogg.

Martin är polis i Stockholm och beskriver hur verkligheten ser ut för de poliser som arbetar på fältet.  

Onsdagen den 11:e april 2012

Det är helgnatt och jobben står som spön i backen. Vi står på ett lägenhetsbråk, som vi fick medan vi fortfarande höll på att skriva in en gripen i ett annat relationsärende. Jag blir allt mer stressad av att höra omedelbara larm gå ut när alla bilar är upptagna. Som tur är får vi hjälp ifrån ett annat distrikt, Norrort. Men när en patrull skickas ensam till Rinkeby Centrum så bestämmer vi för oss att runda av på plats och inte gripa kvinnan som hade misshandlat sin man. Annars hade vi varit fast med avrapportering i ett par timmar då vi behövdes som mest ute. Vi ser till att kvinnan lämnar lägenheten och sover någon annan stans och åker för att hjälpa kollegorna.

Det visar sig att de är i Rissne och inte i Rinkeby, där de försöker få upp en man som sprungit ned på spåret. Vi skickas däremot till Rinkeby då han sprungit i den riktningen. Då vi parkerar precis utanför tunnelbanan så börjar förolämpningarna hagla inifrån biljetthallen där ett gäng på ca 15 lokala ungdomar hänger vid spärrarna. ”Äckliga grisar”. ”Snuthoror”. Med mera. När vi kliver ur så ber vi en man ifrån ”Lugna Gatan” att hålla koll på vår bil då vi vet vad som händer annars. Vi är mycket tydliga. När vi, redan irriterade, går in i biljetthallen med bistra miner så slutar kacklet. Jag hör istället hur det viskas om huruvida jag kör MMA/kampsport. Sen UFC blev stort i Sverige känner många tydligen igen ett par blomkålsöron…

Vi går ner och vaktar vid spåret. Kort därefter får vi höra att mannen har hittats och nu förs upp på Rissnesidan. På väg upp möter vi SLs ordningsvakter. En av dem säger till kollegan att han sett hur de bryter gatsten utanför. Han hade dock inte gjort något åt detta, utan fortsatt ned. Då vi kommer upp så visar det sig att någon slängt en gatsten ett tiotal gånger på vår bakruta. Det blev inget genomslag eftersom rutan är laminerad, men halva bilen är full med glassplitter. Kollegan, som fått syn på killen ifrån Lugna Gatan påpekar att han skulle hålla koll på vår bil. Han svarade att han hade behövt gå på toa. Vi var nere i max tio minuter… Det visade sig även att SLs ordningsvakter hade parkerat och bevakat sin bil utom synhåll för ingången och vår bil.

På väg in för att byta bil så ville radion, trots den rapporterade trasiga bakrutan, att vi skulle ta med en LOB. Då jag påpekade lite syrligt att det kunde vi väl göra, men att denne antagligen skulle skära sig på glassplittret, så slapp vi dock…

Det var tyvärr väntat att bilen skulle slås sönder om den inte bevakades, vilket ju var den anledning till att vi var så angelägna att lämna det förra jobbet och hjälpa kollegorna som vi trodde skickades till Rinkeby. I de här områdena och vid den tiden så saboteras bilar ofta då man vänder ryggen till, och förolämpningar är mycket vanliga. Det är dock sällan någon tar en konfrontation ansikte mot ansikte. Fysiska attacker brukar ske genom bakhåll och stenkastning. Men tidigare samma kväll hände något i Husby som bröt det mönstret och som innebar någon sorts upptrappning av situationen i distriktets segregerade förorter. En patrull som bevakade en konflikt/demonstration vid en fest blev attackerade av lokala kriminella. De tvingades värja sig med batonger och sedan skjuta varningsskott.

Ibland undrar jag om folk i allmänhet och politiker i synnerhet har någon aning om hur illa det står till i flera av de segregerade förorterna. Att subkulturer där stora ungdomsgrupper fostras in i kriminalitet tillåts frodas och spridas. Att många ungdomar definierar sig i motsatsförhållande till samhället till den grad att de attackerar polis och brandkår. Och de som framförallt blir lidande av den här trista utvecklingen är varken vi poliser eller allmänheten (trots att folk ifrån dessa områden är extremt överrepresenterade bland regionens yrkeskriminella). Det är den stora majoriteten av laglydiga invånare i samma segregerade förorter som inte kan känna sig trygga i sin egen hemmiljö.

-Pettersson undrar om polisledningen och politiker vet hur verkligheten ser ut i förorterna? Har dessutom ett förslag nu när Sverige håller på att bygga upp en yrkesarmé för internationella insatser – Varför inte låta dem öva i förorten, närmare verkligheten i världens oroshärdar är väl svårt att komma?