Av Olli Rein
Sean Quinn gick från att ha varit Irlands rikaste till att vara skyldig bankerna 25 miljarder kronor.
Han gick från bondson till miljardär. Men när den ekonomiska krisen svepte in över den gröna ön fick Irlands rikaste man, Sean Quinn, se sina tillgångar gå upp i rök.
Nu hävdar en av hans fordringsägare, den av krisen hårt drabbade och numera förstatligade banken banken Anglo Irish, att Quinn är skyldig dem 2,8 miljarder euro, motsvarande 25 miljarder kronor, rapporterar New York Times.
Själv hävdar Quinn att hela hans förmögenhet är borta, allt från vindkraftsparker till fabriker och den hotellkedja han ägt. Allt han enligt egna uppgifter har kvar är 11.000 euro, motsvarande knappa 100.000 kronor, en åldrig Mercedes och 332 hektar mark.
Enligt Anglo Irish har dock den före detta miljardären kvar kontrollen över hemliga fastighetstillgångar i både Ukraina och Indien.
Sean Quinn har för många kommit att personifiera den irländska tigerekonomins uppgång och fall. Det var byggherrar och heta investerare som fick landets ekonomi att booma, och då botten gick ur marknaden var det samma personer vars inställda betalningar fick landets banker på fall.
Det var alltså ett fåtal entreprenörer inom fastighetsbranschen och investmentbranschen, som drev bankerna framför sig genom sin stora upplåning, till fastigheter och investeringar i nya heta företag inom begreppet TIME, som stod för Telekom, Information, Media och Entertainment. Det var här utvecklingen av de nya teknikerna skulle komma var det tänkt.
Istället var det de vanliga gamla storföretagen, och råvaruföretagen som stod för den största delen av den ekonomiska utvecklingen inom tillverkningsindustrin, i och med att länder som Kina och Indien hade fått så många medelklassfamiljer. Dessa hade nu fått råd att efterfråga allt från bilar till kylskåp och dammsugare, som västvärlden haft tillgång till länge. Nya marknader öppnade då för en ny uppgång för dessa annars så mogna branscher.
Överallt var naturligtvis banker med och finansierade, och då politiker och finansinspektioner i de flesta länder, hade godkänt ett så litet eget kapital som 5 % för banker och finansinstitut, så kunde man låna ut samma belopp 19 ggr innan femprocentsregeln sa stopp. Varje gång fick man ju in 19 skuldebrev, på samma belopp man hade lånat ut, så i bankvalvet låg 19 lånekontrakt och 5 % av totalbeloppet i reda pengar, vilket normalt skulle motsvara skulderna.
Men när folk blev uppsagda från sina jobb, så kunde de inte längre betala räntan och avbetalningarna på det de hade köpt. Det är i stora drag förklaringen till de senaste två lågkonjunkturerna, anser Olli, och lägger därmed en del av skulden hos politikerna och finansinspektionens tjänstemän.