Av Olli Rein

I gryningen, mitt i de sista våldsamma striderna om Khaddafis “varglya” Sirte, rullade en skrämmande och filmisk farkost in i ”dollarkvarteren” i det lilla fiskarsamhälle som han byggt om till ”Afrikas huvudstad”.

Ett spökskepp? Ett uråldrigt slagskepp på hjul? Scener från en filmstad där man spelar in en häftig science fiction?

Ett slagskepp på hjul.

Rebellerna skriver militärhistoria.

Nej, inte alls. Bara en skapelse, ännu ett mästerverk av Misratas mekaniker och metallarbetare som med sin energi och kreativitet tidigare har byggt om gamla gevär, pickupbilar och grävskopor till användbara vapen och stridsfordon i revolutionens tjänst.

Fiskarnas dynamit för sina traditionella fångster i Medelhavet blev i upprorets inledning till granater och nu hade de med erfarenhet från närstriderna i sin belägrade stad konstruerat ett fordon som både kunde skydda de egna men samtidigt slå ut diktaturens krypskyttar.

”Den trojanska hästen” i Sirte var en stor vägskrapa vilken med fartygsstål och cement byggts om till ett stridsfordon. Med hjälp av fyra ”kanonluckor” som på ett av pojkromanernas Horatio Hornblowers flaggskepp och ett rörligt stridsvagnstorn kunde övergångsregimens rebellstyrkor komma åt alla de krypskyttar som den döende regimen hade till sitt sista försvar.

Scenen har sin bakgrund i en despoti som befäst sitt styre med rå vapenmakt. Eller som DN:s ledarsida i dag förskräckt konstaterar: ”Våld var alltid fundamentet för Muammar Khaddafis makt, och det var på så vis inte förvånande att hans liv också fick ett blodigt slut”.

Bakom påsvetsade stålplattor och cement

kunde revolutionärerna skydda sina egna liv.

Nu handlar det inte om näsblodsvåld. Inte om gängkrig eller om enkla handeldvapen. Det enda skälet till att Muammar Khaddafis regim tvingade den arabiska våren i Libyen att gå över i en blodig höst har varit ett ständigt inflöde av vapen till den regim som allt snabbare urholkats på sitt sociala och politiska stöd. En civilbefolkning i uppror har dödats med ”vapen som stater använder i krig”, som en av rebellerna i Libyen så väl har formulerat de villkor som gällt. Ett förhållande som absurt nog tvingade upprorsrörelsen till att vädja till de stater som beväpnat Khaddafi att nu sätta in flyg och marina insatser för att till en del avväpna ”Konungarnas konung över Afrika” som han valde att kalla sig själv.

Vapenhjälp till rebellerna var överhuvudtaget inte på dagordningen – vare sig för Hillary Clinton, de svenska socialdemokraterna eller Vänsterpartiet…

Bloggen Kildén & Åsman