Bifogar mitt senaste refuserade alster. Det var förmodligen för rasistiskt. Det som triggade mina funderingar var förslaget till avdrasgsrätt när det gäller välgörenhet.
– – – – – – – – – – – – – – –
Välgörenhet, behövs det ??
Varje dag så blir vi överösta av budskap både i TV och i postlådan om att vi borde lämna ett bidrag till någon form av välgörenhet.
På ledarsidan i SN den 29/9-11 så redogör KD för ett förslag till avdragsrätt för dem som skänker pengar till välgörenhet, åtminstone till vissa godkända organisationer.
Den fråga jag ställer mig efter att i decennier ha upplevt detta är, välgörenhet behövs det ?? Jag skulle våga påstå att i den bästa av världar, där politikerna skötte sina åtaganden mot folket, så är svaret nej.
Det kan naturligtvis finnas undantag vid naturkatastrofer och liknande, men i grunden borde välgörenhet inte behövas.
Välgörenhet, i stort som i smått, har som den nu har utvecklats, bara blivit ett frikort för olika politiker där man kan strunta i att lösa vissa frågor, eller i vissa fall grovt berika sig på insamlade medel eller skattepengar i form av bistånd.
Det räcker med att ta ett exempel i närområdet. Kan någon förklara varför Stockholms Stad inte kan ta hand om sina bostadslösa utan det krävs organisationer som Stadsmissionen och liknande för att hantera sådana behov. Det kan ju inte vara möjligt att det beror på brist på skattemedel. De pengar Stadsmissionen gör av med är ju knappt växelpengar i Stockholms stads budget. Varför finansieras inte denna verksamhet liksom cancerforskning mm över skattsedeln. Det finns hur många exempel som helst, både i närområdet och i mörkaste Afrika. Som det nu är så kan Politikerna lugnt strunta i vissa problem för det finns frivilligorganisationer som löser detta med insamlade medel.
Det är med välgörenhet som det är med avgifter i offentlig förvaltning. I grunden är det bara en smygskattehöjning.
Det enda försonande med KD:s förslag är att det fortfarande kan finnas vissa riktade behov, där man möjligen inte kan göra politikerna ansvariga för att resurser inte finns på plats. Då kan det vara bra att låta ”marknadskrafterna” få fritt spelrum och låta bidragsgivaren välja.
Stefan Hallberg