Pettersson återger en krönika som Thomas Gür skrivit i SvD
Etnisk diskriminering på arbetsmarknaden är den huvudsakliga förklaring som ledande tjänstemän och politiker ofta för fram när de tillfrågas om invandrares utanförskap. Sålunda menar arbetsförmedlingens generaldirektör Angeles Bermudez-Svankvist att diskriminering är huvudskälet till att 200 000 utrikes födda står utanför arbetsmarknaden, och att ”arbetsgivare måste våga anställa också personer som inte är lika dem själva” (DN 23/9).
Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström framhöll nyligen att 1400 utrikes födda ingenjörer är inskrivna på arbetsförmedlingen bara i Västra Götaland, samtidigt som industrin inte säger sig hitta rätt kompetens. Engström menade att detta var ett ”tecken på diskriminering” som gödde främlingsrädsla: ”Man är rädd för det som är okänt.” (DI 15/9)
Men tittar man på arbetskraftsinvandringen till Sverige, faller tesen om diskriminering och främlingsrädsla. År 2009 beviljades över 3200 arbetstillstånd för utländska ingenjörer och dataspecialister utanför EU-länderna. Fram till augusti 2010, var antalet beviljade arbetstillstånd i samma kategori över 1 900. I topp låg ankommande från Kina och Indien.
Första halvåret 2011 hade över 6700 arbetstagare från länder utanför EU fått arbetstillstånd, frånsett säsongsanställningar. IT-specialisterna var flest och utgjorde cirka en femtedel. Några tusen säsongsanställda bärplockare med hemmahörighet utanför EU-länderna, den största gruppen från Thailand, är i Sverige årligen.
Dessa uppgifter vederlägger förklaringen att utrikes föddas utanförskap på arbetsmarknaden främst skulle bero på att svenska arbetsgivare skyr det annorlunda. Varför skulle arbetsgivare, om de var så rädda för det främmande, förlita sig på arbetskraft från andra länder?
Idén om Sverige som ett samhälle där den infödda majoriteten diskriminerar utlandsfödda så till den grad, att denna diskriminering är den avgörande faktorn för invandrares utanförskap på arbetsmarknaden motsägs också av de attitydundersökningar som har företagits i Sverige sedan slutet av 1950-talet.
Vad vi tvärtom har sett i dessa undersökningar är att majoritetsbefolkningen blivit mer positiv till invandrare. Som statsvetaren Marie Demker framhöll angående SOM-undersökningen 2010: ”Aldrig tidigare har svenskarnas attityder till invandrare varit så accepterande som nu. Även inställningen till flyktingmottagandet är mer positiv idag än när mätningarna började 1993.” (DN 24/5 2010).
Det finns andra förklaringar till invandrares utanförskap på arbetsmarknaden. Dessa rör sådant som arbetsmarknadens regleringar, höga ingångslöner, att utbudet av arbetskraft inte matchar efterfrågan, att bidragsnivåer gör det mindre attraktivt att arbeta och att mottagandet av nykomlingar inte fungerar. Vilken dignitet dessa eller ytterligare andra faktorer har, tål att diskuteras. Men först krävs det att ansvariga byråkrater och politiker, mot bättre vetande, slutar upp med att lägga skulden på majoritetsbefolkningens eller företagens ”attityder” och ”rädsla”.
Pettersson säger samma ovan men i klarspråk. Det finns inga jobba som passar analfabeter, fåraherdar och andra outbildade. Det har inget med diskreminering att göra.