Av Olli Rein

Så fort det blir kravaller rycker pressen ut och berättar om förtryck och utanförskap. Även när det inte finns någon sådan historia att berätta.

Vid stormningen av Bastiljen den 14 juli 1789 befriades endast sju fångar. Fyra var förfalskare, den femte en engelsktalande tokstolle i midjelångt skägg som trodde att han var Julius Caesar, den sjätte en inhemsk dåre och den sjunde adelsmannen Comte de Solange, sexualförbrytare. Markis de Sade, som hade suttit inlåst bland annat för att ha sodomiserat sin betjänt Latour, hade just förflyttats.

Ändå blev Bastiljdagen en nationell högtid. För den franska revolutionen hade bra pr-konsulter och det viktigaste för en framgångsrik revolution är historieskrivare som vet hur man kokar hummersoppa på nubb. Fast ibland är nubben helt enkelt för rostig.

Kravallerna i London hade gott om revolutionära historieskrivare i pressen, men det gick fel redan från början. Mark Duggan, vars död utlöste alltihop, visade sig snart inte bara vara ”fyrabarnspappa”. Han kallades också ”Starrish Mark” och var gängmedlem. Den hårt beskurna porträttbilden av Duggan visade, när den till slut trycktes i sin helhet, Starrish Mark i bling-bling och gangsterpose bredvid sin kusin, rapparen Smegz, ihjälstucken under gängstrider i våras. Och så dök namnet på Duggans ingifte morbror upp: Desmond Noonan. Morbror Desmond, en irländare som liknade en skinheadversion av Helmut Kohl, styrde Manchesters undre värld i 20 år och kunde räkna sisådär 25 mord på sitt samvete, innan han själv fick en kniv i magen 2005.

Kanske var det ändå fel av polisen att skjuta Mark Duggan. Men den samlade bakgrunden gjorde dödsfallet både mindre gåtfullt och mindre användbart för revolutionära historieskrivare.

Sedan var det kravallerna i sig. De saknade till och med slagord. Vid sidan av den entusiastiska rekreationsvandalismen, fanns det bara ett mönster, nämligen den typ av varor som stals: tv-apparater, mobiltelefoner, dyra gymnastikskor. En del mumlande huvtröjor som intervjuades i efterhand upprepade fraser om klass och nedskärningar, som de lärt av sina Guardianläsande socialsekreterare, men rundgången var för uppenbar.

Det bidde ingen historia alls. Med ett undantag, som ni antagligen inte har hört talas om.

Det vi såg var inte politiskt, utan ”shopping med våld”, sade tudorhistorikern David Starkey i tv. Orsaken? En ”särskild sorts våldsam, destruktiv, nihilistisk gangsterkultur som har blivit populär”. Rötterna finns i jamaicansk gängkriminalitet och amerikansk rapkultur. En särskild sorts svart kultur, alltså, men inte längre bunden till hudfärg. Vit underklass och trendkänsliga delar av ung vit medelklass har anammat den ursprungligen svarta gangsterkulturen och kravallerna var ett utbrott av denna råbarkade regnbågskoalition. Så sade, på ett ungefär, Starkey.

Han blev givetvis anklagad för rasism. Och det viktiga blev att straffa honom, inte att diskutera hans tanketråd. Men en person gjorde det ändå:

”Faktum är att den materialistiska livsuppfattning – eller ”bling” för att använda gatuspråk – som genomsyrar storstadens svarta unga spelade en avgörande roll i den spridda kriminaliteten bland upploppsmakarna av alla raser. […] Det som drev bråkstakarna var inte verklig fattigdom, utan snarare ett rått habegär som får näring av så mycket i denna ungdomskultur som leds av svarta, från bilderna i rap-videor till texterna i hip-hopmusik.”

Orden är Dr Tony Sewells. Han är född i Brixton av jamaicanska föräldrar och är chef för organisationen Generating Genius, som hjälper elever i fattiga områden att ta sig vidare till Storbritanniens bästa universitet. Han vet med andra ord vad han talar om och har dessutom viss immunitet mot rasismanklagelser. Han råkar vara svart som ebenholts.

Vad hände? Det blev alldeles tyst.Det var ju inte den historien som skulle skrivas.

Johan Hakelius är författare och kolumnist. Han medverkar i Affärsvärlden med en krönika varannan vecka.