Av Stefan K
I dagens nummer av SN gav en artikel två intressanta svar som förmodligen tidningen och huvudpersonen inte var medvetna om.
Under familjesidorna i SN belyste man dagens jubilar, en trettioårig kvinna från Iran. Efter fyra års studier på universitet och två år som fysiklärare lämnade hon Iran med sin ingenjörsutbildade make, för att hamna i Sverige där maken fått ett jobb i Nyköping.
Väl i Nyköping fick de ett hyreskontrakt i den mångkulturella stadsdelen Brandkärr. De trivdes inte särskilt bra där och ”där skulle vi aldrig komma närmare det svenska samhället”, säger kvinnan i artikeln. Idag har de flyttat till ett område på andra sidan stan som de upplever renare och lugnare.
Här kommer den första sanningen fram och måste vara ett hårt slag för de politiker som skapat det segregerade området Brandkärr och de journalister som okritiskt hyllat området som spännande och intressant.
Paret saknar sina bekanta i Iran, men vill inte flytta tillbaks. ”Iran är ju ingen demokrati. Jag tvingas ha hijab-slöja och där är det staten som tänker åt oss”. Här avslöjas nästa sanning. Hijab bärs alltså av kvinnor under tvång. Vi får annars höra hur muslimska kvinnor bär dessa klädesplagg av fri vilja och ingen ifrågasätter sanningen i det. Då ställer vi oss frågan varför muslimska kvinnor bär slöja, eller ännu värre niqab och burka, i Sverige, där jämlikhet och demokrati råder? Sanningen är väl att avarterna från den muslimska världen även hittat hit och sätter nu samma press på kvinnorna som de gör i de länder man flytt från och våra politiker sitter med frågetecken ovanför huvudet och förstår inte varför man framför kritik.
Kvinnan i artikeln tillhör de nysvenskar som verkligen vill något med sitt liv i Sverige och verkligen kämpar för att komma in i samhället och därmed också bidra till vår gemensamma välfärd. Personer som kvinnan och hennes man behövs i ett litet land där efterfrågan på viss arbetskraft är större än den kompetens vi besitter inom landets gränser. Politiker, journalister och myndigheter ska istället lägga ner kraft på att komma tillrätta med de nysvenskar som varken kan, vill, tänker eller behöver komma in i och bidra till samhället och dess välfärd.
