Av Olli Rein
Miljöminister Andreas Carlgren föreslår att turismföretag ska betala för att de utnyttjar allemansrätten. Företag ska inte kunna tjäna pengar på annans mark. Allemansrätten ska inte omfatta sådant. Det kan ju verka slående. Men allt beror på hur man ser på äganderätten. Och på hur man värderar naturturismen.
Redan anses det rimligt att markägaren tar ut en avgift som motsvarar vad han lagt ut för att underlätta för gäster. Men det är inte vad det handlar om här.
På senare tid har det gått en diskussion om markägandet och djuren. Markägare hävdar gärna att de äger allt som lever och växer på deras mark. Andra hävdar att markägaren äger rätten att bedriva skogsbruk, jakt och fiske på den mark det gäller. Han äger inte träden, djuren eller fisken förrän han utnyttjat sin rätt till objektet: fångat djuret, dragit upp fisken eller fällt trädet. Ingen kan äga en älg, en gran eller en öring. Den är sin egen, den äger sitt liv. Ägande – det är människans påfund.
Vad gör naturturistföretagaren? Han vägleder andra i naturen – den som någon råkar vara markägare till. Varken företagaren eller hans gäst avverkar träd, jagar villebråd eller drar upp fisk. Han visar och berättar för gästen mer än vad denne förmår uppleva på egen hand. Han tar inte ifrån markägaren någonting. Men han tillför gästen kunskap och naturupplevelser.
Naturturism är sällan särskilt lönsam. Ofta gör naturturismen det som skolan inte lyckas med – att ge våra medborgare kunskap om naturen och livet där, om sambanden som styr allt.
Är detta värdefullt? Är det av värde för vårt folk och vårt land? Är det av värde för oss som nation om folk från andra länder kommer hit och njuter av vår natur och lär sig vad som finns där?
Ska denna verksamhet betala markägaren för något som inte minskar värdet för denne?
Här ska inskjutas att missbruk av allemansrätten självklart ska beivras och bestraffas. En markägare måste få ersättning om folk förstör för honom.
Men den vanliga naturturismen ska inte bestraffas eller motarbetas av någon äganderätt som egentligen inte är mer än en selektiv nyttjanderätt. Allt annat nyttjande än det som hör till markägandet bör i stället uppmuntras av samhället.
Naturturismen tillför värde till det område det gäller – den minskar inte värdet för markägaren!
TRYGGVE HEDTJÄRN
naturturismarrangör i Norrland
Tryggve Hedtjärn skriver här ett öppet brev i egen sak, där han givetvis kommer fram till en för sin egen del gynnsam slutsats.
Han påstår att ”Han tar inte ifrån markägaren någonting. Men han tillför gästen kunskap och naturupplevelser”. Det påståendet är nog sant, men hur bra överensstämmer detta med allemansrätten. Man kan ju tänka sig bussresor, som med dagens bussar kan ta grupper om kanske runt 75 passagerare varje gång. Hur stor påverkan på mark och djurliv kan detta leda till på sikt, och är det rätt att inte markägaren ska få någon ersättning för sådant och andra olägenheter denna turism kan leda till.
Vad tycker ni läsare i den här debatten som just nu pågår?