Av Pettersson
Den frågan ställer sig Joseph Massad som är docent i modern arabisk politik och intellektuella historia vid Columbia University i en lång debattartikel i Al Jazeera.
Förtjänar judiska barn den sympati och solidaritet som nekas arabiska barn undrar docent vidare.
− Pettersson säger givetvis inte, alla barn förtjänar ett bra liv så varför i helvete sitter mellan 4 och 5 miljoner palestinier, många av dem barn fortfarande i läger, 60 år efter kriget i arabiska länder?
Varför får dessa palestinier efter 60 år inte medborgarskap och fulla medborgerliga rättigheter där de bott i 60 år?
Varför använder araberna palestinska barn som slagträ för att dölja sina egna misslyckanden?
Så Joseph Massad, sluta snacka skit. Israelerna har en del i konflikten i Mellanöstern men bara en bråkdel så stor skuld som araberna som låter arabiska barn i generation efter generation växa upp i läger för att bli nya martyrer?
Det beror ju oftast på hur föräldrarna värdesätter sina barn, om de uppfattar sig själva som mer eller mindre värda. Föräldrarna innehar en nyckelposition i sina barns liv. Om barnen får mycket kärlek och en god uppfostran, så känner sig barnen värdefulla och tvärtom. Hur de som redan tidigt av sina föräldrar uppfostras till självmordsbombare mår och känner sig värderade, kan jag endast spekulera i. Men inte känns det för mig, som att dessa barn kan få en kärleksfull uppfostran och känna sig högt värderade. Alltså är det i skillnaden på familjeförhållandena man kan se att de israeliska barnen känner sig bättre behandlade, än sina jämnåriga på den arabiska sidan. Golda Meir lär ha sagt ungefär så här: När araberna älskar sina barn mer än de hatar oss kommer freden. Det är oerhört kloka ord.