Av Stefan K

”Den långa flykten” känner säkert många igen som den tecknade filmen vilken bygger på Richard Adams debutroman från 1972. För er som möjligen inte läst eller sett denna tårdrypare, så handlar den om en flock vildkaniner som känner sig hotade av människornas framfart och väljer att bryta upp från sina ängar för att söka nya bopålar.

Jag vet inte om Adams roman var menad att spegla flyktingströmmarna från 3:e världen till Europa, men i början av 70-talet hade knappt vågen börjat rulla in, utan var bara en liten krusning på ytan som visserligen förebådade något långt mycket större. Upplägget i romanen var dock kusligt likt dagens verklighet då filmens två huvudrollsinnehavare, kaninerna Femman och Hassel, anade oråd om att något hemskt skulle hända och började därför sin flykt genom vackra landskap i jakten på paradiset och på vägen dit möter olika faror och hot.

Hur många historier har vi inte hört och sett om flyktingar som lämnat sina länder av samma skäl som Femman och Hassel. Flyktingar som på vägen till ”paradiset” råkar ut för strapatser, hot och faror som skulle få James Bond och Indiana Jones att blekna av avund. Vi har läst om flyktingar som vandrat i veckor genom hela Sahara utan vatten och mat, men som av ett under råkar hamna på just den plats där flyktingsmugglare ligger och väntar med båtar som ska ta de olycksdrabbade människorna över Medelhavet. Vi har också hört flyktingar berätta att de klängt under en lastbil genom snötäckta bergskedjor, små guppiga skogsvägar och genom otaliga gränsposteringar. I media förstärker man ofta sina snyftartiklar med bilder av barn i 6-7 årsåldern, men vilka vill man egentligen lura med detta? Är journalister så dumma att de tror vi svenskar går på att sexåringar på egen hand klarar dessa strapatsrika resor över halva jordklotet?

Något som media visar rädsla över är att den påmålade fasad om de ensamkommande flyktingbarnen som just små, gulliga och oskyldiga ska flagna och uppvisa en verklighet som absolut inte får nå ut till oss naiva och godtrogna svenskar. Vi har läst om ensamkommande flyktingpojkars agerande i sitt nya land, men aldrig fått detta vidimerat i gammelmedia. En av de senast i raden av händelser är de sexuella trakasserierna i Husbybadet, där media till en början valde att tysta ner det hela med förklaringen att nyheten var så ointressant att den skulle drunkna i nyhetsflödet. När uppmärksamheten plötsligt blev övermäktig, så valde media istället att göra förövarna till offer (känns detta igen?) och fokusera på ett twitter och några kastade ägg. Att visa upp dessa flyktingbarn från sin rätta sida gick naturligtvis inte för sig.

Några gemensamma faktorer sammanfattar flyktingarnas jakt på ”paradiset” (västvärlden?). De flesta uppger att de förlorat allt, inklusive familjer och hem, men ändå har de råd att betala flyktingsmugglarna över hundratusen i svenska kronor. Få av dem har en id-handling att visa upp när de kliver in över tröskeln på slutmålet, men varför de saknar denna uppges aldrig och hur de kan resa halva jordklotet runt utan id-handlingar verkar för mig vara en gåta. Varför de flesta passerar land efter land, utan att söka asyl på närmaste säkra ställe, för att sedan i slutändan hamna i just Sverige förvånar nog säkert många. Många av de som kommer påstås vara utsatta, nödställda och dåligt utbildade, men ändå lyckas de ständigt hitta till Migrationsverkets lokaler där de flesta kliver in i märkeskläder, välkammade frisyrer och den senaste mobiltelefonmodellen i fickan. Jag är född och uppvuxen åtta mil utanför Stockholm, men lovar att jag inte skulle hitta till Migrationsverkets lokaler utan hjälp. Detta lyckas alltså de fattiga och nödställda flyktingarna från Somalia och Afghanistan med.

Denna lögn blev mer påtaglig i den artikel där City Malmö berättade om flyktingpojken Ahmad Farid, ni vet han som satt i det rosa rummet med nallen i famnen. I artikeln berättas om hans flykt till Sverige och denna borde väcka frågor t.o.m. hos riktiga journalister. Ahmad kommer från en liten by i Afghanistan och förmodas därmed komma från fattiga förhållanden. Ändå hade hans familj råd att betala flyktingsmugglare de stora summor som de kräver. Ahmad hade aldrig hört talas om Sverige, utan ville bara komma till ett land där han kunde känna trygghet. Trots detta passerar han land efter land utan att söka hjälp och erhålla den trygghet han eftertraktade. Det märkligaste i hela historien är ändå att Ahmad inte visste vad Sverige var, men trots detta klev han direkt från Öresundståget på Malmö central, in på Migrationsverkets lokaler i samma stad. Här borde klockorna ringa även hos svenska myndigheter, politiker och journalister.

Ett annat exempel hämtas från Nyköping. Jag tänkte närmare på den afghanske pojken Jawad, som vid fjorton års ålder flydde till Sverige på ett ganska spektakulärt sätt. Snacka om resa! Även Jawad passerar land efter land för att slutligen hamna i Sverige, likt så många andra

Nu kommer en uppföljning som presenterades för oss i NT den 6:e april. Jawad är idag 17 år och pluggar på den Naturvetenskapliga linjen, tillsammans med en annan afghansk flyktingpojke, Jawid. Jawads flykt till Sverige tog sex månader, Jawids tre. På vägen passerade de Pakistan, Iran, Turkiet, Grekland, Italien, Frankrike, Tyskland och Danmark. Varför de inte stannade och sökte skydd i något av dessa länder beskrivs ganska diffust, men Jawads ord i den första artikeln kanske beskriver det ganska bra. ”I Skandinavien är det bättre”. Både Jawad och Jawid verkar ha lyckats bra och smälter in bra i sin nya omgivning, men på frågan om de längtar tillbaks till Afghanistan svarar de entydigt ja. Jawad har idag lämnat flyktingboendet och flyttat ihop med sin familj. Jodå, hans familj kom något år efter och ordet ”ankarbarn” får förnyad kraft. I artikeln från 2010 berättas att Jawads far dödades av talibaner och vi får väl förutsätta att detta är sant även om det inte är vidimerat, vilket då skulle innebära att Jawads mor tar hand om honom och hans fyra syskon. Nu önskar jag Jawad lycka till i Sverige och tror att han har en större ambition att lyckas än många av de flyktingpojkar som rånat, misshandlat och våldtagit. Fakta kvarstår dock.

Många av de historier som flyktingbarnen bär med sig borde vara genomskinliga även för naiva svenska byråkrater. Att Sverige står som slutmål för så många flyktingar, unga som gamla, måste bero på att det helt enkelt är lättast att få stanna här och att flyktingsmugglarna har ett självklart intresse i att sprida ryktet om sina lyckade smuggelresor till hugade spekulanter. Att hela flyktingindustrin också handlar om pengar står helt klart. Flyktingsmugglare, kommuner och privata intressenter är förutom själva flyktingarna de stora vinnarna. Förlorarna är de svenska skattebetalarna.