Pettersson återger lite av vad Per Gudmundson, ledarskribent på Svenska Dagbladet skriver om invandring idag. Läs hela ledaren här.

Kanada har blivit landet att peka på när man vill visa att det finns lösningar på de problem som uppstått till följd av den förda invandringspolitiken. I Sverige tar det sju år för en kommunplacerad flykting att etablera sig på arbetsmarknaden, och underskottet av invandringspolitiken ligger mellan 1,5 och 2 procent av BNP (alltså mellan cirka 40 och 60 miljarder kronor) årligen, enligt regeringens utredare.

I Kanada utgår man från det egna landets behov och möjlighet att integrera, och formulerar ett mål för invandringen därefter. Man anser att 65 procent av invandringen till Kanada bör vara ekonomisk. Därmed sätts också ett tak på antalet som kan invandra av humanitära skäl.

De som invandrar frivilligt – alltså saknar flyktingstatus – bör vidare försörja sig själva. Kanada har försörjningskrav för anhöriga: i minst tre år för partnern, och för barn minst tio år eller tills barnet är 25 år.

Slutligen krävs en ny syn på medborgarskapet. I Kanada utgör detta slutet på en integrationsprocess. Invandraren måste vara ostraffad, och får erlägga språk- och kunskapsprov med frågor om politik, historia, geografi, rättigheter och skyldigheter.

En gissning är att ingen av de ledarsidor och debattörer som säger sig vurma för Kanada skulle acceptera ovanstående. Och andra favoritfrågor, som rätten till skola och vård för människor som saknar tillstånd att uppehålla sig i landet, går rentav på tvärs mot kanadensisk hållning.

Så varför säger de då att det finns mycket att lära av Kanada, om det bara gäller i princip men inte i praktiken?

SvD