Av Stefan K
Först lite fakta:
- Just nu finns det 528 somalier som ansökt om att få återförenas med sina familjer i Sverige, men ännu inte fått svar.
- 2009 gav Migrationsverket bifall till 85% av ansökningarna.
- Förra året fick 9% bifall.
I måndagens pappersbilaga av SN ställde reportern Rebecka Wiktor in sig i kören som med hjälp av en snyfthistoria vill ändra på regeringens skärpta krav på giltiga pass vid invandring som infördes i januari 2010. Tre somaliska kvinnor berättar med sorg att deras familjer inte kan återförenas här i Sverige. Läs artikeln på bifogade pdf-filer.
Givetvis är det så att alla vill umgås med sina familjer och inte minst sina barn. Nu är dessa tre kvinnors berättelser lika svåra att bekräfta som övriga vi sett och hört i media. Är det inte så att man i denna artikel finner fem saker som jag i alla fall reagerar över. Läs igenom artikeln själv och fråga dig dessa saker:
- En av kvinnorna uppger att hon lämnade sitt nyfödda barn när denne bara var femton dagar gammal. Vilken kärleksfull mamma lämnar ett två veckor gammalt barn för att bege sig till andra halvan av jordklotet. Ni som är kvinnor vet säkert bättre, men är inte amning en viktig del av ett nyfött barns liv?
- Det sägs att bara rika människor har kunnat få pass i Somalia genom åren och att det inte finns någon myndighet som kan utfärda dessa idag. Hur har kvinnan då kunnat få ett pass som tagit henne hela vägen till Sverige, eller tillhör hon alla de som anlänt utan någon form av id-handling och hur vet man då att hon är den hon utger sig för?
- Familjerna har inte råd att betala flykten för alla familjemedlemmar, utan skickar oftast en av föräldrarna i förväg (ibland barn?). Vem finansierar då resan till Sverige för de familjemedlemmar som finns kvar i hem- och grannländerna, om de själva inte har råd? Du, jag och andra skattebetalare?
- En av kvinnorna säger att hon hellre skulle svälta och lida än vara utan sina barn. Varför då lämna dom i flyktinglägret från första början?
- Barnen gråter och vill att jag ska komma säger en annan kvinna när hon har täta kontakter per telefon med sina barn. Varför inte förenas i Uganda där barnen uppenbart finns? Tänk att hur fattiga och utsatta människor, som uppger att de förlorat allt, än är, så finns alltid en eller flera mobiltelefoner till hands.
Som vanligt är journalisterna som skriver dessa artiklar inte villiga att ställa dessa obekväma frågor och ifrågasätta alla de märkliga berättelser som delges oss. Istället köper man allt med hull och hår och förväntar sig att generösa skattebetalare ska vekna och ägna sin tid åt påtryckningar av de politiker och myndigheter som handhar dessa frågor.
En politik som innebär krav på id-handlingar när man anländer till ett annat land och dess uppdukade bord av bidrag och andra förmåner, är inte att jävlas med personerna i fråga. Det är en politik som ska säkerställa att person A verkligen är person A och inte person B. Allt detta för att de som verkligen är i behov av skydd också är de som ska få det. Att urholka asylpolitiken gynnar ingen, förutom de som vill åtnjuta den på felaktiga grunder.
Här kan ni läsa lite om asyl, migration och integration på regeringens egen hemsida.
