Av Pettersson

Från 1400-talet och fram till 1866 hade vi i Sverige en ståndsriksdag. Den var indelad i fyra stånd: Adel, präster, borgare och bönder.

Det är i kyrkan som uttrycket ståndssamhälle har sin grund, där man ansåg att samhället var en organism precis som djur- och växtriket. ”Rötter, stjälk och blad, eller ben, hjärta och huvud hade alla nödvändiga uppgifter”. Olika delar i samhället hade olika uppgifter att fylla.

• Adeln – bellatores, ”de som strider”.
• Prästerskapet – oratores, ”de som ber”.
• Bönderna och borgarna – laboratores, ”de som arbetar”.

Dagens system liknar det gamla,

• ADELN är politiker och höga ämbetsmän, de styr och förvaltar landet, har förmånliga ersättningar och pensioner. De skyddar och hjälper varandra i alla lägen.
• PRÄSTERNA har ersatts med journalister − tyckare, som försöker få folk att tro på det de säger och skriver. 
• BORGARNA är företagare, tjänstemän och välavlönade arbetare.
• BÖNDERNA har ersatts med två andra stånd, ARBETARNA och BIDRAGSTAGARNA. Arbetarna är landets viktigaste stånd, de gör sin plikt, betalar skatt, och räkningar och håller oftast käften. Bidragstagarna är nytt stånd, de är beroende av staten och lever på a-kassa, sjukpenning eller sjukpension. Ev viss cirkulation förekommer mellan arbetarna och bidragstagarna.

Dessa stånd röstar på olika partier men representerar särintressen som ofta inte är det de politiskt står för.

Den nya Adeln, Politikerna gynnas av att stat, landsting och kommun ges fler ansvarsområden och mer mandat att lägga sig i den privata sfären för detta ökar deras makt och privilegier. Alla politiker oavsett färg tjänar på att staten och dess institutioner växer.

Prästerna som bytt namn till tyckare påstår att de rapporterar korrekt och sakligt men det är nys, de försöker likt de gamla prästerna få oss att tycka rätt i rätt frågor. De är beroende av  statliga bidrag och annonsintäkter från kapitalet och är sällan opartiska.

Företagarna gynnas av en öppen marknad, frihandel, avregleringar, skattelättnader det vill säja tvärtemot politikernas önskemål.

Arbetarna gynnas kortsiktigt av starka fackförbund, regleringar osv. men i långa loppet vinner de samma sak som företagarna. Bidragstagarna vinner kortsiktigt på skattehöjningar och höjda bidrag, men i förlängningen är arbete för så många som möjligt  det enda som kan ge dem en drägligare tillvaro.

Vi har alltså politiker, tyckare, företagare, arbetare och bidragstagare, de röstar på en mängd olika partier, men de representerar var och en olika särintressen. Och dessa behöver inte vara samma som deras politiska intressen.

Så medan kampen fortfarande ser ut att stå mellan företagare och arbetare borde kampen ske mellan politikerna och tyckarna på ena sidan och resten på den andra. 

Källa: omarbetat från Attila