The Byrds var en amerikansk grupp som slog igenom i mitten av 1960-talet. Gruppens musik var ofta nyskapande och de hörde till de mer inflytelserika grupperna inom rocken under 1960-talet och 1970-talet. De var viktiga i utvecklingen av subgenrer som folkrock, psykedelisk rock och countryrock.
Gruppen bildades år 1964 i Los Angeles, Kalifornien. I originaluppsättning bestod gruppen av Gene Clark (sång, tamburin), Roger McGuinn (12-strängad gitarr, sång), David Crosby (gitarr, sång), Michael Clarke (trummor) och Chris Hillman på bas (egentligen var han upplärd i mandolin). Gruppen inspirerades starkt av Beatles och jazzmusikern John Coltrane. Bandet var emellertid också intresserat av folkmusik, och deras blandning av rock och folk kom att kallas folkrock. De slog igenom 1965 med en version av Bob Dylans ”Mr. Tambourine Man”. Samma år fick de även en hit med Pete Seegers ”Turn! Turn! Turn!”. Byrds gjorde dessa låtar mer pop- och rockorienterade med framträdande inslag av 12-strängad gitarr. Även gruppens egna låtar nådde framgångar, till exempel Gene Clarks kompositioner ”I’ll Feel A Whole Lot Better”, ”Here Without You”, ”She Don’t Care About Time”, ”Set You Free This Time” och ”The World Turns All Around Her”.
År 1966 kom låten ”Eight Miles High” som ansågs vara så förskönande av droger att den förbjöds helt på många radiostationer. Trots detta blev låten, som är en av de första psykedeliska låtarna, en av The Byrds största hits. Därefter hamnade The Byrds i skymundan, något som mycket berodde på att Gene Clark lämnade gruppen.
Gruppen fortsatte under senare delen av 1960-talet att ge ut en rad album, och med Younger Than Yesterday 1967 fick The Byrds två mindre hits; den egna ”So You Want to Be a Rock’n’Roll Star” och en cover på Bob Dylans ”My Back Pages”. Nästkommande skiva, The Notorious Byrd Brothers, blev även den en framgång, åtminstone bland kritikerna. Efter detta kom gruppens uppsättning att ändras konstant. David Crosby och Michael Clarke försvann i slutet av 1967. Vid denna tidpunkt kom Gram Parsons in i gruppen, och under hans inflytande fick gruppen ett mer country-inspirerat sound, framför allt på albumet Sweetheart of the Rodeo, som gavs ut 1968. Parsons försvann dock ganska snabbt ur gruppen och bildade The Flying Burrito Brothers tillsammans med Chris Hillman, som lämnade Byrds en kort tid efter Parsons. McGuinn höll dock gruppen igång ännu ett tag framöver. 1972 återförenades originalmedlemmarna och spelade in ett album för att sedan gå skilda vägar igen. Med på den skivan är Gene Clarks kompositioner ”Full Circle” och ”Changing Heart” samt Neil Young-tolkningarna ”Cowgirl in the Sand” och ”See the Sky About to Rain”.
Gene Clark dog i maj 1991, kort efter att gruppen blivit invald i Rock and Roll Hall of Fame.[1] Gruppens originaltrummis Michael Clarke dog 1993.
Nu har jag väl äntligen lyckats hitta fram till Petterssons musiksmak, då namnet Byrds förmodligen är någon sorts Carlifornisk dialekt för Birds. Det visas till och med tydligt i den videon från 1965 jag har hittat. Vad som får mig att tänka i dom banorna kommer ni nog snart att upptäcka när eller om ni sätter fart på videon med ”Mr Tambourine Man”.
Jag har lyssnat genom en del andra låtar för att hitta något eget material som varit bra, men inget har varit bättre än Pete Seegers Turn, turn, turn. För dom som undrar om Pete fortfarande är i livet, kan jag meddela att han vid dryga 91 år ännu inte slutat sin karriär.
Däremot Byrds stora hit ”Eight Miles High” är inte värd att lyssna till ens. Det är ju en av de första psykedeliska låtarna och handlar mest om drogrus i en mycket flummig musik. Så den tyckte jag att jag ville bespara er. Ni kan ju när som helst spela den själva, jag tror majoriteten kommer att hålla med mig.
Om ni kollar in sångaren Gene Clarks ansikte och några till, så ska ni se att de faktiskt har rätt snarlika drag med fågelansikten. Efter att denne Gene Clark lämnat gruppen 1966, knappt 2 år efter starten, så hade dom kvarvarande begränsade framgångar.
Hej Victor, du är sent ute, men hellre sent än aldrig. Just nu presenterar Eva-Marie 1970-talets musik här på Petterssons, och till slutet av februari så var det jag som presenterade 60-talsmusiken, som, också sträckte sig ca 5 år tillbaka i femtiotalet. Det var då ungdomen fick sin egen musik i form av populärmusik, som sedan dess utvecklats i många olika riktningar. Det är det vi försöker visa, jag på mitt sätt och Eva-Marie på sitt sätt. Ingen av oss är någon expert, och för att vara så breda som möjligt, så kan vi inte endast hålla oss till det vi själva tycker bäst om, utan försöker att plocka med lite av de band och enskilda artister, som har haft en egen stil och gjort framgång med det. Det finns åtskilliga fler som skulle ha kunnat vara med på min spellista, men man måste ha en avgränsning, för att kunna gå vidare med nästa epok. Dessutom känner inte jag till alla som var med på den tiden. Jag ställde flera gånger frågan om tips på artister som läsarna tyckte skulle vara med. Tyvärr fick jag dåligt med svar, och de jag fick rörde alltid andra tidsepoker.
The Byrds tillhörde inte mina egna favoriter, men jag gillade deras version av Bob Dylans Mr. Tambourine Man och Pete Seegers, Turn, Turn, Turn. Eight Miles High var långt från den musik jag gillar, så därför sågade jag den ur min synvinkel och tog inte upp den bland de två jag presenterade på video. Men jag upplyste om att den fanns att hämta bland Byrds låtar på YouTube, för dem som var intresserade. Din beskrivning är säkert rätt. Mina fakta hämtade jag till största delen på svenska och engelskspråkiga Wikipedia, där någon annan Byrdsvetare troligen skrivit texten, men inte jag.
Kul att jag fick anledningen till stavningen av deras namn. Helt klart är ju inte ”flickorna” något namn för en manlig popgrupp, men vad betyder då byrds? Själv läste jag någonstans att det var Carlifornisk dialektstavning. Att det syftar på fåglar, tycker jag de gör klart för alla, genom alla fågelholkarna på scenen. Det är därför jag skämtar med vår chef på bloggen Herr Pettersson, då han är ornitolog eller fågelskådare som det populärt brukar kallas. Så det har inget med the Byrds att göra.
Dina rättelser är säkert riktiga eftersom du skriver att du är en Byrdsvetare, vilket jag inte är. Jag kan dock glädja dig med att jag i min grande finale, lördagen den 26 februari med The Beatles, inte spelade något från deras Album SGT. Peppers, trots att jag då spelade 10 låtar. Trots detta är jag ingen större Beatlesbeundrare, men det går heller inte att förneka deras storhet, i just den tid de slog igenom. Tiden var nog kortare än vad många tror ca 6 år.
Mvh Olli Rein
Hej på dig, kul att du gillar Byrds, men jag tänker faktiskt rätta dig.
1.
För det första döpte de sig till The Byrds för att slanget ”the birds” i storbrittanien betydde och betyder ”flickor”. Det var inte särskilt tufft att heta ”flickorna”!
2. Eight Miles High handlar om flygfärden och besöket i storbrittanien där The Byrds presenterades som det ”amerikanska Beatles” och fick ganska mycket skit för det.
Fö är låten en tagning på Coltrane (JAZZ) och absolut 5D skivan är psykedelisk, men ”far way more on the ground” än beatles SGT. Peppers… t.ex. Som kom samtidigt.
Kan även berätta att hälften av skivan fifth dimension är covers på väldigt gamla folksånger som inte har något med droger att göra…