Av Pettersson

Den 28 februari 1986 sköts Olof Palme till döds på Sveavägen i centrala Stockholm. Så om en vecka kommer minnesprogrammen och hyllningarna i radio, tv och övriga media.

─ Petterson tillhör de som anser att Palme än idag påverkar vårt land, dock inte positivt  utan negativt. Under de så kallade rekordåren på 1950 och 1960-talen betalade vi samma eller lägre skatt än i jämförbara länder, mindre än hälften av idag.

─ Då fanns det skolor i varje by, poliser överallt, vårdköer var inte uppfunna, det byggdes hus och vägar överallt. Intressant är att se en kurva över skattetrycket från 1960-talet och framåt. När Palme började höja skatterna mer än omvärlden kom problemen ett efter ett, det blev inflation, devalveringar, prisstopp, lönestopp det ena efter det andra som i sin tur bäddade för krisen i början på 1990-talet då arbetslösheten bet sig fast på hög nivå. De enda som gynnas av dessa skattehöjningar är politiker i stat, landsting och kommuner som ger dem fler ansvarsområden och fler möjligheter att lägga sig i sådant som borde vara privat, ämbetsmännen får mer makt och privilegier. Alla politiker oavsett färg tjänar på att staten växer.

Palmes gärning inom svensk ekonomisk politik har fått föga uppmärksamhet. Palmes två perioder som statsminister – åren 1969-1976 och åren 1982-1986 – var fyllda med unika ekonomisk-politiska åtgärder. I början av 1970-talet införde regeringen Palme allmänt prisstopp. Prisstoppet blev inledningen till en period på hela 20 år med prisregleringar. Sverige drogs ner i ett regleringsträsk med omfattande kontrollbyråkrati, förhandlingar, prisspioner, överklaganden, tricksande, fuskande och polisanmälningar.  

När den första oljekrisen kom 1973 beslöt regeringen Palme att försöka hoppa över den förväntade lågkonjunkturen genom att stimulera efterfrågan med en starkt expansiv finanspolitik. Under åren 1974-1976 drev den så kallade överbryggningspolitiken upp svenska priser och löner långt över nivån i de länder till vilka Sverige hade fast växelkurs. Följden blev minskad konkurrenskraft och djup kostnadskris. Den slog till med full kraft efter att s-regeringen förlorat makten i valet 1976. Då överlämnades den tickande krisbomben till den inkommande borgerliga regeringen. Palme hävdade att de nya makthavarna kom till ”ett dukat bord”. Sanningen var en annan. Bordet var tomt.

I mitten av 1970-talet stoppades arbetskraftsinvandringen och vi koncentrerade oss på flykting och anhöriginvandring med känt resultat.

Superdevalveringen 1982. Efter sex år i opposition återkom Palme som statsminister 1982 i efterdyningarna av den andra oljekrisen 1979-80. Första åtgärden blev att skriva ner värdet på den svenska kronan med hela 16 procent. Syftet med superdevalveringen var att skaffa konkurrensfördelar för svensk export genom att undervärdera kronan – ett nytt recept i svensk ekonomisk politik. På kort sikt verkade superdevalveringen vara ett lyckokast, på längre sikt drevs priser och löner upp. Därmed bidrog devalveringen till att vår tillväxt blev lägre än omvärldens.

Löntagarfonderna 1983-91. Införandet av löntagarfonder var den centrala åtgärden under Palmes tid som statsminister. Syftet var att via staten överföra ägandet av svensk industri till LO. Fonderna vilade på en marxistisk syn på kapitalet. Här fanns ingen förståelse för företagarens roll, marknadsekonomins dynamik och kapitalismen som drivkraft bakom vårt välstånd. Löntagarfonderna skapade en djup förtroendeklyfta mellan näringslivet och regeringen Palme. Den bidrog till att svenska företagare som Kamprad och Rausing flyttade ut.

Palme själv kom att godkänna det beslut som gjorde hans ekonomiska recept omöjliga och omoderna, nämligen avregleringen av de finansiella marknaderna i november 1985. Finansminister Kjell-Olof Feldt och riksbankschef Bengt Dennis sa ifrån, Olof detta går inte längre, varpå Palme svarade ─ gör som ni vill, jag begriper ändå inte det där. Alltså efter 15 års katastrofal politik erkänner Palme att han inte förstått vad han hållit på med enligt Kjell-Olof Feldts memoarer.

─ Före Palme fanns en stark optimism och framtidstro inom den socialdemokratiska rörelsen. Under Palme drevs skatterna upp till världens högsta och problemen kom som ett brev på posten. Detaljstyrning blev viktigare än tillväxt och utveckling. Före Palme var S en unik vänsterrörelse i världen, ett optimistiskt framtidparti. Idag är man en pessimistisk bakåtsträvande kraft.

När Mona Sahlin som nybliven partiledare fick frågor på vad som var viktigt för framtiden blev hennes första svar ”likställ äktenskapen helt oavsett kön” sedan kom Carin Jämtin som tyckte att könsneutrala toaletter var viktigt. I stället för att profilera sig på de stora frågorna som jobben och utbildningen så satsar S på nischgrupper som invandrare, hbt-personer och bidragstagare.

Vart tog framtidsoptimisten vägen? Var tog symbolen för socialdemokratin vägen? ─ En knegare som kämpar, gör rätt för sig och är stolt har ersatts med en tatuerad bidragstagare av oidentifierad kön och ursprung som ska förverkliga sig själv, kan och kräver sina rättigheter utan att ha en tanke på att bidra med något till samhället själv.

Socialdemokraterna har genomgått en enorm försämring sedan vänstervågen 1968 och Palmes tillträde 1969.

Vi och S borde gå tillbaks till rekordåren och se vad som fanns då och titta på vad som finns idag, behövs verkligen allt skattefinansierat i dagens samhälle och vad är det som kostar så fruktansvärt mycket pengar? 

─ Pettersson har sina välgrundade misstankar men det vet ni! 

Som kuriosa kan nämnas att hittils har 130 personer erkänt mordet på Palme men ingen mördare är gripen.