Av Stefan K

Efter att ha sett bilder på undernärda barn från det översvämningsdrabbade Pakistan i kvällens Rapport, inser man snart hur bra vi i Sverige har det.

Vi klagar när inte pengarna räcker till det senaste i hemelektronikväg, när vi inte har råd med två Thailandsresor per år och när trerättersmiddagen på favoritrestaurangen stigit i pris med några tior. Samtidigt ställs man inför en del frågor.

• Varför har vi i Västvärlden det bättre ordnat socialt, ett rikare liv, tak över huvudet och mat för dagen?
• Varför måste fattiga familjer i 3:e världen skaffa tio barn?
• Är det verkligen de nödställda vi möter i TV som kommer till vår del av världen som flyktingar?
• Är det bäst för dessa personer att få all tillgänglig hjälp på plats eller som flyktingar i ett land långt borta, där språket, livet och alla förutsättningar skiljer sig markant från det man är van vid?
• Varför är det ständiga oroligheter i länder från den 3:e världen?

Man måste ändå känna sympati för barn i nöd och ingen människa med gott samvete kan se denna nöd utan att påverkas. Att naturens krafter gör sig mer påminda i u-länder, än vad de gör i denna del av världen, kan ingen av oss rå över. Att dessa krafter också slår urskiljningslöst mot de som råkar stå i vägen, kan ingen av oss påverka och förebygga.

Däremot är den nöd som människan ligger bakom, svårare att försvara och ta till sig. Visserligen drabbar även denna medvetna nöd de oskyldiga barnen, men så är tyvärr alltid fallet när vuxenvärlden ser till sina egna intressen utan att bry sig om framtida generationer och framtida konsekvenser. Bara i dagarna har vi nu läst om oroligheter i Irak, Afghanistan, Pakistan, Indonesien, Thailand, Elfenbenskusten, Somalia, Haiti och Kongo, för att nämna några länder. Här är det inte naturens krafter som är boven i dramat, utan inre stridigheter, korrupta regeringar, valfusk, etniska konflikter och klankrig. Visst måste man fråga sig om det egna ansvaret, för vilka orsakerna till oroligheterna än må vara, så har varje land en regering, egna myndigheter och vuxna människor som bär ansvar för sina egna handlingar. Varför ska vi i den demokratiska, moderna och lugna delen av världen ständigt ta ansvar för det människan själv ställer till med på andra sidan av jordklotet? När vi dessutom läser om personer som ljuger sig in i landet med hjälp av falska id-handlingar, eller inga alls, så undrar vi om det verkligen är rätt personer som får en fristad i Sverige? Att vi tagit emot och hjälpt kriminella, extremister, krigsförbrytare och andra med tvivelaktiga bakgrunder, gör att man också måste ifrågasätta vår flyktingpolitik. Är det de mest behövande som vi nu ser anlända till Sverige i allt större skaror, eller har vår flyktingpolitik havererat och förlorat sin egentliga innebörd?

Den ständiga frågan kvarstår: Varför måste nödställda familjer i 3:e världen bestå av 10 barn och varför vill dessa familjer föda barn till denna värld?