Från Tommy Pettersson
Den som säger det är författaren och samhällsdebattören Marcus Birro. Det mångkulturella samhället innebär problem och bör inte förbehållslöst hyllas och romantiseras, anser han. Han menar att Sverige nu står inför ett vägskäl. Ett vägskäl där vi antingen väljer tystnad eller terror.
Många svenskar och skötsamma invandrare har de senaste decennierna upplevt en enorm omvälvning i samhället. Idyll och hårt arbete präglade den svenska monokulturen. Våld, bidragsberoende och islam dominerar den nya arabiserade och afrikaniserade mångkulturen.
Hur många gånger har våra journalister och kulturpersonligheter stått på barrikaderna och hyllat dessa omvälvningar? De har aldrig tagit vårt – vi som inget annat vill än att leva i ett tryggt och välfungerande samhälle – parti. Istället har vi som som inte har några positioner i samhället, vi utan ekonomiska resurser, vi utan inflytande fått kliva fram. Trots vår enkelhet har vi ändå en sak – makten över vårt språk.
Marcus Birro har under de senaste åren växt fram till att bli en av de största inom svensk kultur. Han väljer nu att ta bladet från munnen. Mångkulturaliseringen, med den tillhörande kriminaliseringen, av Sverige är inte positivt och bör inte romantiseras, klargör han.
Det är nämligen inget hållbart samhälle som tar vid.
I en krönika i Dalarnas Tidningar kräver han ett slut på förortsromantiken. Det var mordet på Elin Krantz som fick hans bägare att rinna över.
Min förståelse har runnit ut. På internet läser jag om mördaren som utsatte henne för ett skoningslöst, barbariskt lidande, som krossade flera ben i hennes kropp, och jag tänker på alla sobra förbannade kulturdamer och -herrar som gärna vill förstå dessa förbannade ghetton, dessa stinkande avträdeshögar till bostadsområden.
Hur många personer har inte krävt hårdare straff, eller bästa fall, ens ett straff överhuvudtaget för permanent kriminella personer i det nya ”humana” Sverige? Birro själv lanserar en radikal linje.