Klasskampen, revolutionen och arbetarnas övertagande av makten är ofrånkomlig; vi lever i en värld där kapitalisterna suger ut arbetarna. Orättvisorna blir allt fler, medan pengar och makt koncentreras till en allt mindre elit.

─ Ni känner igen resonemanget, ni har hört argumenten. Socialisterna har bara ett problem, deras argument stämmer inte.

I varje land där denna ideologi provats har det gått illa, ofta mycket illa. Hur kan man vara socialist när det bara är att se sig omkring i världen. Där marknadskrafter regerar blir världen allt rikare, medelklassen allt större och de fattiga allt färre. Kuba och Nordkorea kämpar på med sitt samtidigt som människorna svälter och kuvas för att inte revoltera. Kina har gett upp och låtit marknadskrafterna ta över och på något årtionde har 100-tals miljoner fått det mycket bättre. Sydkorea har gått från att vara ett av jordens fattigaste länder till ett blomstrande. Indien är på väg sedan marknaderna avreglerades. Västeuropa, där det ända in i 1970-talet fanns fattiga länder, har blivit mycket rikare sedan marknaderna blev friare och Östeuropa kommer starkt sedan kommunismens fall.

I Sverige gjorde Palme sina försök med att socialisera samhället i början på 1970-talet. Det satte effektivt stopp för rekordåren på 1950 och 1960-talen ─ genom att höja skatterna mycket mer än i omvärlden, vilket i sin tur ledde till den ena krisen efter den andra med inflation, pris och lönestopp, devalveringar och krisen i början på 1990-talet.   

Är det helt enkelt så som Hu Yaobang partisekreterare i det kommunistiska Kina sade år 1984.

”I ett socialistiskt samhälle där de exploaterande krafterna har eliminerats leder jämlikhet bara till att sölkorvarna njuter frukterna av de flitigas arbete”

Är dagens socialister så döva och blinda att de kommer att fortsätta klasskampen även när arbetarklassen försvunnit eller är det helt enkelt så att de är lata och helst lever på andras arbete.