Frilansskribenten Ivan Arpi har i artikeln Västvärldens självkritik och den svenska idédebatten på SvD:s ledarsida recenserat boken ”Ljusets fiender” av Johan Lundberg.

Lundberg är docent i litteraturvetenskap, kulturskribent och författare. Arpi har med anknytning till samma bok också skrivit ledarbloggen Skattepengar till obehagliga organisationer i SvD.

Citat ur ledarartikeln:

”När Ayatollah Khomeini från sin sjukbädd utfärdade en fatwa mot Salman Rushdie år 1989 slöt de flesta svenska debattörer och kulturskribenter upp bakom författaren. På den tiden var Jan Myrdal ensam när han kallade Rushdie för ”maktens hjon” som gick i fronten för ”västvärldens krig mot islam”. Yttrandefriheten och det sekulära samhället försvarades närmast mangrant.

Nästan 20 år senare tecknade Lars Vilks sin rondellhund. Av vänstern – akademiker, journalister och kulturskribenter – fördömdes den nästan unisont. I dag har fatwan internaliserats på svenska universitet, kultursidor och i statliga utredningar. Tanken om en islamofobisk västvärld har slagit rot. I sin bok Ljusets fiender – Västvärldens självkritik och den svenska idédebatten (Timbro) visar Johan Lundberg hur ställningstaganden som Myrdals inte längre är en avvikelse, utan snarare tillhör den ideologiska mittfåran.
…
När Vänsterpartiets fyra partiledarkandidater 2011 – Ulla Andersson, Rossana Dinamarca, Hans Linde och Jonas Sjöstedt – fick frågan om vilket land som var mest demokratiskt av Kuba och USA förmådde ingen av dem ge ett rakt svar.

Sedan terrorattentaten i Norge 2011 har spaltmeter ägnats åt att fördöma Anders Behring Breivik, liksom att finna de ideologiska spåren i hans tankevärld. Men vad hände när Mohammed Merah mördade judiska barn och franska soldater i Toulouse 2012? Göran Greider, exempelvis, skrev: ”Mohammed Merah – söndersliten av de globala krigen och motsättningarna, men också av det franska samhälle där klassorättvisorna och främlingsfientligheten är starka” ( Dala-Demokraten 23/3 -12). Merahs dåd berodde inte främst på hans ideologi, ska man förstå, utan var ett naturligt resultat av rättmätig frustration och desperation. Det skulle varken vara rumsrent eller befogat att resonera så om Breiviks drivkraft eller om nynazister. Helt enkelt för att de flesta är eniga om att de drivs av ideologi. Varför är det så svårt att se att samma sak gäller vänsterextremister och neofundamentalistiska terrorister.”

Förutom att Göran Greiders ståndpunkter redovisas, omnämns även Åsa Linderborg (kulturchef på Aftonbladet), Mattias Gardell (religionshistoriker och mottagare av Jan Myrdals Leninpris), Fatima Doubakil (Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén, MMRK), Munir Awad (fängslad för det planerade terrorattentat mot Jyllandsposten) och Etembwa Sabuni (Afrosvenskarnas Riksförbund). Kanhända är det dessa som Lundberg karakteriserar som ljusets fiender.

Hela recensionen finns att läsa på den tidigare länken till SvD.

I artikel Johan Lundbergs bok Ljusets Fiender avslöjar kopplingar mellan antirasister och terrorister finns ett filmklipp med Mattias Gardell, en intressant redogörelse för det planerade terrorattentatet i Köpenhamn och ett antal läsvärda länkar.

Mer om och av Lundberg:
Svenska feminister måste sluta hylla kvinnor som mördar män
Johan Lundberg och hans fiender
Vilt fäktande mot kulturvänstern
Ljusets Fiender – del 1: Johan Lundberg på Timbro-seminarie om PK-vänstern
Det är klart att jag gick ut rätt hårt i debatten ibland
Ett gisslandrama
Twitter

Nostradamus_i_norr anser att dessa ljusets fiender måste lyftas fram i ljuset för att avslöjas. Det är emellertid lättare sagt än gjort eftersom massmedias redaktioner till 70 procent är befolkade av både röda och gröna marxister och kulturmarxister och de spjärnar emot genom att via sina tangentbord undanhålla sanningar och sprida halvsanningar och lögner. Denna åsiktshegemoni är dess bättre på väg att slås sönder av fristående bloggar.