"Envar har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser." – FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel 19
Suban Abdullahi kämpar en ovanlig kamp. Hon kämpar för att ”Toronto District School Board” inte skall ge hennes barn någon särbehandling.
En arbetsgrupp har skrivit en rapport som efterlyser mer stöd för somaliska elever, Rekommendationerna har väckt djupa klyftor i samhället. Anhängare säger att, på grund av en högre än genomsnittligt andel problem med somaliska elever är det ett akut behov av stödjande åtgärder för somalierna.
Suban Abdullahi med sin son Khalid Hassan, 14
Ms Abdullahi säger att det kommer bara att stigmatisera hennes två barn i skolan (tre andra är på universitet) och andra av somalisk härkomst.
”Om de verkligen vill hjälpa till, varför inte hjälpa alla elever som misslyckas?” Hennes argument väcker intressanta frågor. Hur skall en skola använda sina begränsade resurser? Och kommer det extra stöd som vissa elever får, att få dessa att känna sig utpekade? 5000 somaliska elever går i skolorna i Toronto, de flesta av dem är födda i Kanada. En undersökning från 2006 visade att 25 procent av de somaliska eleverna hoppade av. Det är också procentuellt färre elever av somalisk härkomst på universitet och högskolor. Men det höga bortfallet är inte begränsat till bara somaliska studenter. Portugisisk-och spanskspråkiga klarar sig inte heller så bra i skolan. Donna Quan, chef för utbildningen, tycker ”att debatten om var man skall sätta in stöd är naturlig. Men att hjälpa eleverna över mållinjen är det som betyder mest”. Michael Inzlicht, docent i psykologi vid Universitetet i Toronto Scarborough campus, menade att skapa speciella förhållanden för en specifik etnisk grupp kommer att väcka uppmärksamhet. Men, tillade han, ”du måste väga det mot vad effekterna blir av att inte ta itu med och erkänna problemen”. Kommer problemet att bli bättre genom att bara låtsas att allt är bra, och att den somaliska befolkningen inte är värre än de andra grupperna? ”Ska vi sticka huvudet i sanden och låtsas att allt är bra, eller ska vi faktiskt göra något åt det? ”LÄNKFjärranÖsternRapportörens kommentar: ”Särbehandling” av de elever som på min tid i folkskolan kallades (av andra elever) korkade var att de placerades i ”hjälpklass” , det var inget konstigt med det, en av hjälpklasseleverna bodde i samma kvarter som jag. Vi hade ofta sällskap till och från skolan och lekte på rasterna, och det gick bra. Han blev en duktig och uppskattad yrkesarbetare som ”gjort rätt för sig” och har inte legat samhället till last!
Tidigare har vi på Petterssons skrivit om ”utlandsföddas” situation i den Svenska skolan HÄR
OBS: Att IQ värdena för grupper av människor anges som medelvärden och IQ anses fördelat i gruppen enligt en normalfördelning, (Gauss kurva)
Även om man flyttar kurvan ovan till ett medelvärde på IQ 70 så kommer 2,3% av gruppen att få ett IQ värde på 100 eller högre och 13,6% kommer att få IQ mellan 85 – 100.
4 thoughts on “Utbildningsproblem i Kanada (och Sverige)”
Det är alldeles sant, allt det du skriver Pica pica. Samma sak gjorde man här hos mig. Politikerna satte alla lågstadieelever i två klasser, och i klass 1-2 skulle en duktig från tvåan sitta med en eller två ettor för att kunna hjälpa dem. Samma sak med den andra klassen som bestod av tvåor och treor. Men där gick ju gränsen så alla treor skulle ju upp i mellanstadiet samtidigt eller sitta kvar ett år.
Givetvis var det politiker som beslutade sånt för att pengar fattades. Det var i slutet av 1990-talet minns jag, då min son är född 1990 och blev utsatt för detta experiment. Jag tror att det bara blev ett år, och att alla då förstod att det var fel, men det var ju massinvandring då också, av världens värsta religions, svårintegrerade folk.
I Sverige har politikerna blundat allt för länge utan att identifiera problemet. Man sätter in elever utan förkunskaper i skolklasser motsvarande deras ålder och utan att kunna språket. Sen ger man dem en duktig elev som fadder och räknar med att den eleven ska göra jobbet åt den nyanlände.
Resultatet blir att den nyanlände finner att han/hon inte behöver anstränga sig och den duktige eleven kommer efter i sitt eget arbete.
Att man sen räds för att upprätthålla arbetsro och disciplin förbättrar inte resultatet för någon elev.
Så länge man inte erkänner problemet går det inte att lösa.
Det är alldeles sant, allt det du skriver Pica pica. Samma sak gjorde man här hos mig. Politikerna satte alla lågstadieelever i två klasser, och i klass 1-2 skulle en duktig från tvåan sitta med en eller två ettor för att kunna hjälpa dem. Samma sak med den andra klassen som bestod av tvåor och treor. Men där gick ju gränsen så alla treor skulle ju upp i mellanstadiet samtidigt eller sitta kvar ett år.
Givetvis var det politiker som beslutade sånt för att pengar fattades. Det var i slutet av 1990-talet minns jag, då min son är född 1990 och blev utsatt för detta experiment. Jag tror att det bara blev ett år, och att alla då förstod att det var fel, men det var ju massinvandring då också, av världens värsta religions, svårintegrerade folk.
Hon borde far tusan vara politiker i Sverige, för här gör man
allt för att särbehandla till våra egnas nackdel!
För någon vecka sen snubblade vi på dessa problem och dess fakta kring globala skillnader i IQ.
Jag hoppas att Majjen fortfarande hänger på denna blogg och lär sig lite nytt.
I Sverige har politikerna blundat allt för länge utan att identifiera problemet. Man sätter in elever utan förkunskaper i skolklasser motsvarande deras ålder och utan att kunna språket. Sen ger man dem en duktig elev som fadder och räknar med att den eleven ska göra jobbet åt den nyanlände.
Resultatet blir att den nyanlände finner att han/hon inte behöver anstränga sig och den duktige eleven kommer efter i sitt eget arbete.
Att man sen räds för att upprätthålla arbetsro och disciplin förbättrar inte resultatet för någon elev.
Så länge man inte erkänner problemet går det inte att lösa.