Postad av Olli Rein med tillstånd av Stellan Bojerud (SD)
Följande artikel refuserades av Historiska Media därför att författaren är medlem i Sverigedemokraterna.
SOE-agent i Finmark
Den 10 mars 1945 kom Allan till Sverige. Hans uppdrag var att såsom fänrik i norska armén anmäla sig för den norskfödde översten i US Airforce Bernt Balchen. Denne hade med de svenska myndigheternas goda minne organiserat en styrka som opererade från Kallax flygbas utanför Luleå och skulle sättas in i norska Finmark.
Vilken uppgift Allan hade i Finmark har inte gått att klarlägga annat än att han bedrev underrättelsetjänst och distribuerade vapen, men det uppges att han under tiden i detta område gjort två fallskärmshopp under stridsförhållanden. En kort tid i slutet av april var Allan instruktör vid den bataljon av svenska krigsfrivilliga – ”Norgebataljonen” – som sammandragits på Trossnäs i Värmland, men som aldrig behövdes sättas in till följd av Tysklands snabba sammanbrott. Sedan Tyskland kapitulerat tjänstgjorde Allan i Oslo-området fram till den 15 augusti 1945.
Allan genomgick 1945-1947 norska gymnastik- och idrottsskolan med sådan framgång att han omgående blev lärare vid skolan. Han befordrades 1949 till löjtnant. 1951 vann han norska militärmästerskapen i brottning. Samma år genomgick han utbildning vid 40 Commando Royal Marines i Storbritannien.
Allan Mann (th) med Knut Haukelid, som sprängde tungvattenanläggningen i Rjukan.
Krigsskolan Karlberg
1952 anställdes Allan Mann på initiativ av sedermera ÖB Stig Synnergen som idrottslärare och närstridsinstruktör vid Karlberg varvid han delade sin tjänst mellan Krigsskolan (KS) och Gymnastik- och Idrottsskolan (GIS). I samband med detta förordnades Allan till värnpliktig kapten vid Älvsborgs regemente (I 15) i Borås.
Allan var emellertid fortfarande officer i norska arméns reserv och blev 1955 kapten vid Signalregementet i Lillehammer.
Allan kom att verka vid KS fram till sin pensionering 1984 och blev en legend för generationer av kadetter. Mindre känt är att han 1966 genomgick utbildning till attackdykare. 1967 utnämndes han till kapten i Södermanlands regementes (P 10) reserv.
Rörande privatlivet hade Allan gift sig med Mary Moen från Sarpsborg och de hade dottern Benedikte. Kuriöst nog hade Allan och Mary träffats i Töreboda och inte i Norge.
Allan som lärare på Karlberg.
En solid personlighet
Allan mätte endast 170 centimeter, men hans kompakta kroppsbyggnad och hans personliga utstrålning gjorde att han uppfattades som större än så. En officer skrev i samband med Allans bortgång den 5 december 2005:
Jag minns Allan Mann som extremt fåordig och begränsad endast till sin nisch, där han i och för sig var överlägset kunnig. Döm om min förvåning när han vid en ledarskapsdiskussion för 20 år sedan kom med ett inlägg som röjde både god vidsynthet, reflexionsförmåga och formuleringskonst. Hans inlägg kom i slutet av diskussionen där han förut suttit tyst och det kom mig att ändra uppfattning om honom; han ingav mig nu ännu större respekt än jag hade på grund av hans specialkunnande.
Allan Mann var sannolikt Sveriges högst dekorerade officer från andra världskriget. Av princip bar han endast de åtta utmärkelser han fått under krigsförhållanden och dessa var i den ordning han bar dem norska S:t Olavsmedaljen med ekgren (där ekgrenen betyder personlig stridsinsats), franska Légion d´Honneur, franska Croix de Guèrre med eklöv (vilket betydde att hans insatser omnämnts i arméorder), brittiska Military Medal, norska Deltagarmedaljen med diamant (vilket betydde tjänst såväl vid fronten 1940 som inom motståndsrörelsen eller utlandsstyrkorna), finska Vinterkrigsmedaljen med svärd (vilket betydde aktiv fronttjänst), brittiska 1939-45 Star och finska Lapplandskorset.
Det kan kanske vara lämpligt att sluta denna berättelse med ett citat av Allan själv:
Har man varit med om kriget blir man ganska ödmjuk. Man glömmer inte att man bara var en av många som genomförde jobbet. Och att man hade tur som kom tillbaka.
Stellan Bojerud
Det är en ära för mig att få presentera Stellans mycket välskrivna artikel om denne fantastiska man och hans uppoffrande kamp för det goda, mot de onda krafter som styrde vår del av världen under det andra världskriget. Jag hade också själv den äran att få tillbringa några dagar under den första veckan av min utbildning till FN- soldat i oktober 1973 under Allans befäl. Det var ju på den tiden FN åtnjöt allmänhetens förtroende. Idag skulle jag troligen aldrig ha ställt upp för den svårt korrumperade kolossen. Men 1973 hade jag äran att få lite utbildning i närstrid och självförsvar av denne man, och lyckades så bra att jag rekommenderades som en av flera, till att som instruktör träna våra meniga soldater när de kom vecka två. Jag minns inte honom alltför väl, mer än att han var liten och alltid använde de största av oss till sina uppvisningar, så där klarade jag mig då jag inte heller är så stor.
En annan känd soldat i Sverige nämns ju här också, främlingslegionären Assar Tano från Tornedalen, som var vid den franska främlingslegionen 1929 -1945 då han återvände till Tornedalen och startade ett antal företag i Övertorneå. Om Assar och hans bedrifter fick jag veta en hel del sedan vår bataljon 52 M hamnat i Egypten i slutet av oktober början november 1973, efter oktoberkriget mellan Egypten och Israel, då hans son Per Tano hade hamnat på samma pluton som jag och i samma befattning, gruppchef. Till detta kanske jag återkommer i något annat sammanhang, men ibland är inte Sverige så stort som man kan tro, och man hinner träffa fler kända personer än man trott under sin livstid, om man inte bara går mellan hemmet och jobbet./Olli Rein
Nya kommentar har kommit in på inlägget Allan en Mann att Minnas
Nya historier om Allan Mann och Assar Tano och en resa till Visby 40 år efter Oktoberkriget på Sinai, hittas här under bland de andra kommentarerna.
Vill absolut inte grusa några minnen av modiga män, all heder. Får kanske tycka och önska detta mer fredliga.
Lena du har all rätt i världen att sjunga och vara glad. Vi får väl hoppas att det kommer åter till vårt land.
Det är mycket trevligt att dela dina minnen Stellan. Det är inte så många år emellan oss. Jag är född 1949 och gjorde FN-tjänst på Bataljon 52 M, som under min tid där från 3/11 1973 – 26/4 1974 hade sitt HK i Suezkanalstaden Ismailiya. En fin stad för att vara i Egypten. Jag var gruppchef för en skyttegrupp på 7 man. Min stf var Gotlänning och född 1954. Han var bataljonens yngsta. Vår kompanichef var Ambjörn Sandler från Östersund, som senare hemma i Östersund blev påkörd av ett rattfyllo och fick amputera båda benen. Han stod och väntade på fler för att åka iväg till Norge på någon konferens. En man avled på platsen och fler blev skadade, dock ingen så allvarligt som major Sandler. Jag fick höra från Assars son Per Assar Tano att han numera var avliden, i ett telefonsamtal med honom. Han var en bra kompanichef. Överhuvudtaget var befälen mycket öppna mot oss plutonbefäl och vanliga meniga.
Nu kommer jag till det som var det viktiga för mig att skriva om. Jag var i augusti i år över med min familj på Gotland och då hade jag bett min stf i förväg om en guidad tur i Visby, hans hemstad. Den började i hans hem, där han bjöd på smörgåstårta och alkoholfri Cider, vilket min måg från Australien och hela familjen blev väldigt överraskade av. Det var tur för den guidade turen han tog oss på varade flera timmar. Han heter Birger Björkegren och är från en byggmästarfamilj i Visby, och efter FN-tjänsten tog han värvning på Gotland och slutade som kapten och en bland de sista vid nedläggningen, efter att ha gått den långa vägen. Han blev så glad när han såg mig på den mötesplats vi hade gjort upp, så han blev tårögd och även jag fick några tårar i ögonvrån. Då ångrade jag att jag inte åkt dit tidigare. Jag var där 1975, men då skulle hans fru ha barn, så det blev inte mer än någon halvtimma vid Tofta camping. Nu var det alltså 39 år sedan vi sågs, men vi har ringt då och då. Men det kändes faktiskt nästan som om vi hade setts oftare. När man ligger ute i det som ibland kallas Ingenmans land, så blir kamratskapskänslan mycket stark. Ja det här blev min historia att skriva här. Kanske har jag något mer, men inget går ju upp mot de berättelserna ur verklighetens strider, som har gått i arv till Allan och sedan vidare till Stellan och ut på bloggen, som bara blir allt mera värdefull för krigshistoriska museéet. Kanske kan de bästa historierna till och med vara av tillräckligt intresse för att de främsta inläggen skulle kunna arkiveras på krigsarkivet nyare avdelningar. Men då behöver vi nog fler historier från någotsånär nya operationer. Vem vet vi kanske får Nobelpris i litteratur. Fredspriset har ju våra FN – förband redan fått, dock inga pengar till dess personal.
Ambjörn Sandler är en mycket god vän. Sedan vi båda blivit pensionärer, är det glest med kontakterna. Men jag vet att Ambjörn är aktiv med historiska och kulturella intressen i Jämtland.
Talade med Ambjörn idag, 2014-11-24. Han var aktiv som vanligt.
Tack och lov för det meddelandet Stellan. Hur har jag kunnat missa detta.
Assar Tano var Adjudant vid Främlingslegionen och äldste underofficer i en garnison i Marocko, som omringats av USA-trupper. Posteringschefen, en löjtnant, krävde strid till sista patronen. Assar motsatte sig detta och hävdade att legionärernas liv skulle sparas för kamp mot Frankrikes verkliga fiender, tyskarna. Löjtnanten instämde och truppen övergick till de allierade.
Min pappa; Allan; vilken Mann och en sann idealist. Och av de finns det inte många.
Jag är glad för att han var min pappa! Och för att jag fått lära känna honom. Han finns för alltid i mitt och mina döttrars liv.
Jag är också glad att ha träffat honom i tjänsten, fast det bara var några dagar. Han hade ett mycket trevligt sätt att bemöta alla på ett positivt sätt, som gjorde att man kände sig avslappnad, men ändå inte tappade respekten för honom. En stor man, och jag är idag glad för att jag kunde få presentera din far Allan, faktiskt samma namn som min egen far hade, genom den fina artikel som Överstelöjtnant Stellan Bojerud hade skrivit, eftersom han senare blev tvungen att ta bort hela sin blogg från nätet, då några vänstersympatisörer hade för sig att där fanns främlingsfientliga uttalanden på den. Jag läste ofta Stellans blogg men kunde inget sådant finna.
Därför om ni vill vara säkra på att kunna hitta den här skriften om din far, så kopiera alla tre avsnitten och lägg in det på en dator hos er. Ingen vet om detta kommer att stå kvar för all framtid, men jag kommer inte frivilligt att ta bort det. Dock börjar även jag att bli gammal och ingen lever hur länge som helst, och vad som sker efter min död bestämmer inte jag över.
Jag tackar dig för din kommentar, och instämmer helt med dig i att Allan var en Mann att minnas.
Hoppas att du hittade del I och II också, annars är det bara att söka på rubriken och I och II
Jag vill blott berätta att Allan Mann var den ende i mitt hittillsvarande liv, som fått mig att gilla gymnastik och se fram mot de timmarna. Hans gymnastikprogram var omväxlande och roliga. Först blev det löpning och uppmjukningsövningar och därefter övningar i närstrid. Det sistnämnda har jag haft direkt nytta av, dock senaste gången 1967.
Tack för fotot på antar jag dig själv Benedikte Akker. En dag kanske jag själv törs sätta ut en bild på mig själv. Till dess får vi titta på dig.
Krigsveteranerna blir vanligen skrytsamma storfiskare eller slutna musslor. Allan var en mussla som var fåordig och bröt på norska. Vid ett tillfälle i Caen, Normandie, hade även Allan tagit lite calvados och var mer språksam än vanligt.
– Allan, vad var det farligaste du var med om under kriget?
– Jeg gick in i en järnvägstunnel.
– Vad hände, vad hände?
– Det kom två tyskere från anten side tunneln.
– Vad hände, vad hände?
– Jeg sitter ju med jer. Jeg var den eneste som kom ut ur tunneln.
Assar Tano slutade efter VK 2 i Legionen med graden Adjudant, vilket motsvarade gamla svenska underofficersgraden sergeant. Han var under det ”kalla kriget” legendarisk hemvärnschef (löjtnant) i Övertorneå och visades regelmässigt upp vid höga utländska studiebesök.
Dessa herrar är riktiga män. De satte sina liv på spel för en sak de trodde på.
Detta borde dagens skit-skribenter läsa och förstå vad som krävs för att bli kallad en modig man.
Det kommer de aldrig att förstå, de bortskämda små glinen.