Det är bara att inse att inget är beständigt ─ Världen förändras och vi med den. Det är klimatförändringar, fågelfaunan blir artfattigare och det blir sämre både här och där påstår många. Jag håller inte riktigt med, många förändringar är samtidigt förbättringar, en del blir sämre men allt beror på vad vi jämför med.
Det är definitivt bättre nu än under den senaste istiden som tog slut för 10 000 år sedan då Skåraviken, Strandstuguviken, Marsviken och andra fina fågellokaler låg under 2 km is, då var det verkligt artfattigt och bistert.
Kanske är det sämre idag än för 5000 år sedan då medeltemperaturen var 2-3 grader högre och det inte fanns några glaciärer i vårt land, inga gran- eller tallåkrar men enorma lövskogar bredde ut sig rika på kärr och våtmarker ─ fågellivet var helt annorlunda dagens.
Absolut sämre är det för ynglingen som för 40 år sedan glad trampade till Öland på 14 timmar men som idag blir genomsvett och får muskelvärk bara av att se en cykel på långt håll genom tubkikaren och helst skådar från bilen.
Även språket förändras ─ vem skulle idag kunna tänka sig att använda ett språk som Erik Rosenberg i sin bok ”Fåglar i Sverige” när han skrev citat ”att turkduvan på zigenarvis spritt sig över väldiga områden eller att lappsparven äro negersvart i ansiktet” Slut citat.
Ljudmiljön likadant, idag låter talgoxens filande inte som på 1960-talet och det verkar vara en positiv förändring i varje fall för talgoxen som klarat sig bättre än många andra arter.
Till och med tiden förändras ─ sedan Julius Ceasar införde den julianska kalendern år 45 före Kristus och som vi använde till 1753 då vi började använda den gregorianska kalendern till ornitologernas tid som inte för så länge sedan började i gryningen men som idag sällan börjar före klockan 7 på morgonen därför att det inte larmas några rariteter tidigare.
─ Var rariteterna är före klockan 7 begriper i varje fall inte jag.
Vitkindad gås, storskarv, häger, sångsvan, havsörn och många andra har på mindre än en mansålder gått från att vara rariteter till att bli så vanliga att de betraktas som ohyra av en del. För andra har det gått sämre. Sånglärka, storspov, talltita, gråsparv, hämpling m.fl. minskar kraftigt.
Artjägarna som förr hade 300 arter som drömgräns fnyser nu åt sådana amatörer, flera hundra har redan passerat 400 X, några närmar sig i rask takt 450 arter ─ så mer artfattigt verkar det i varje fall inte bli i vårt land.
Vårt landskap med åkrar, hagar, skogar, dungar och trädgårdar befinner sig i en stadig och snabb förändring. Till det sämre menar en del, andra tycker det blir bättre men vad vi än anser så förändras både vi och världen ständigt.
Vi lever i en spännande tid och ingenting är säkert, framförallt inte framtiden.
Det enda man kan göra är att likt en fluga på en komocka försöka hänga med i livets karusell utan att bli nedtrampad i skiten och göra så gott man kan tills det blir dags att likt fågeln på himmelen flyga till en annan värld.
Tills dess mina vänner, lev väl och tänk på att endast tama fåglar längtar ─ de vilda flyger.