Jag är kluven till mångkultur, det ska sägas.

Sverige har i sekler varit ett land där olika kulturer samsats och gemensamt byggt landet till vad det är idag, eller vad det en gång var om ni så vill. Även om jag själv inte är så gammal, så har jag haft arbetskamrater som anlände till Sverige på 50, 60 och 70-talet och jag har nära vänner vars föräldrar gjorde detsamma. Visst vittnar de om lite glåpord och misstänksamma blickar som mötte dem i det nya landet, men inte fler än vad de 08:or som bosätter i i Norrlands inland eller de bönder som väljer att flytta in i Djursholms finare kvarter får. Varför fungerade det så mycket bättre för 40-60 år sedan? Jo, sanningen är väl den att de kulturer som anlände till Sverige hade en näst intill likvärdig bakgrund och en syn på samhället som smälte in bra i det svenska. De kom från våra grannländer, från Östeuropa och från länder i södra Europa och alla kom för att jobba och jobb fick de nästan omgående, om de inte redan hade ett när de klev av båten, planet och tog sina första kliv på svensk mark. De här invandrarna anlände till ett Sverige som skrek efter arbetskraft, även till de enklare jobb som idag försvunnit till lågkostnadsländer och de anlände till ett Sverige där bostäder kunde erbjudas till de som saknade. De tog heller aldrig del av det, visserligen mindre, men ändå uppdukade bord av bidrag som fanns att tillgå, utan de började arbeta till sin egen försörjning nästan omedelbart. Som en äldre arbetskamrat från Finland sade en gång. ”Vi kom till Sverige på fredagen och började jobba på måndagen”. De krävde heller aldrig något, utan insåg att här måste vi arbeta för att få, här måste vi lära för att kunna och här måste vi acceptera för att anpassas. Jag tänker inte närmare gå in på dagens invandring, men som ni alla vet ser den helt annorlunda ut anno 2012 än i 50 och 60-talets Sverige. Dagens samhällsklimat ser också den helt annorlunda ut idag än för 50 år sedan.

Däremot har jag synpunkter på mångkulturen i dagens skepnad. Att samla kulturer med vitt skilda förutsättningar på en liten yta skapar redan det problem. Om person A och person B ska samsas för att nå fram till punkt C och de bägge personerna står så långt ifrån varandra man egentligen bara kan komma, ställs man inför ett dilemma. Hur gå till väga? Ja, det finns egentligen bara två lösningar. Den ena är att både person A och person B tillåts nå punkt C med de förutsättningar  de bägge burit med sig sedan barnsben, men tror någon att A och B når till punkt C utan problem, om de nalkas punkten på två vitt skilda sätt? Kanske, men jag tror det istället uppstår stora problem på vägen dit. Lösning två borde vara den bästa, men ändå den jag tror minst på. Om person A och person B gör avkall på flera av de förutsättningar de levt med sedan barnsben, för att därmed plocka russinet ur kakan och nå punkt C på bästa sätt, borde det lyckas, men… Om nu varken A eller B vill göra avkall och lägga flera av sina kulturella yttringar åt sidan, vad händer om de då tvingas? Tror någon på en lösning där de når fram till punkt C i samförstånd?

Därför tror inte jag att en mix av kulturer med vitt skilda förutsättningar kan enas i ett samhällsbygge som bäst fungerar med gemensamma lagar och regler.

Ett exempel på när mångkulturen nått en gräns där den s.k. vardagsrasismen (enligt definition av de politiskt korrekta) uppstår, hämtar jag från Danmark. I ett bostadsområde i Kokkedal har bostadsföreningens majoritet bestämt att ingen julgran ska tillåtas på områdets gemensamma utrymme. Den muslimska majoriteten i bostadsföreningen har bestämt att man för första gången i bostadsområdets historia kommer att stå utan gran till jul. Detta har föranlett vilda protester från övriga i området, även bland invandrare med annan bakgrund än muslimsk och fallet har även varit uppe på politisk nivå. Att gräla om en gran i dessa tider när vissa delar av världen brinner och Europa står inför ett stålbad, kanske är en parentes. För många är dock julen något man längtar efter och granen en av dess symboler, en symbol som förknippas med glädje, lugn, frid och en tradition som följt med i generationer. I och med att den muslimska majoriteten i bostadsföreningen valt att avvara granen i år, så har man också skapat det som i de politiskt korrekta korridorerna kallas för vardagsrasism. Länk 

Ett annat fall hämtar jag från Sverige. En av de som förutspåddes bli årets julvärd var Gina Darawi, just det, den Gina Darawi. Med muslimska rötter i Libanon och med en farfar som var imam, så representerar hon en grupp som inte ens firar jul och som helst ser att julen förpassas till de sälla jaktmarkerna. Om SVT nu hade valt att låta en muslimsk kvinna förmedla julstämning genom TV-rutan, så vore det provocerande och jag kan redan nu höra kommentarerna på arbetsplatsen, bland släkt och bland vänner om så skett. SVT:s kommunikationsdirektör Helga BaagØes motivering hade också spätt på de ilskna kommentarerna: ”SVT:s uppdrag är inte att förmedla kristendomens budskap på julafton”. Hade vi sett Gina Darawi som julvärd i svensk TV hade SVT medvetet skapat det som de själva benämner med vardagsrasism och det vore inte utan att de själva borde ta sig en funderare över skulden för det samhälle som allt mer präglas av ”vi och dom”. Nu valdes som bekant inte Darawi till julvärd, inte heller Ebba von Sydow som var den andra heta kandidaten. Länk 

Personligen och detta är helt personligt, tror jag att det mångkulturella samhället är roten till mycket av den vardagsrasism som de mer politiskt korrekta vill bekämpa med ökad inflyttning av kulturer med vitt skilda synsätt på ett samhälles uppbyggnad. De samhällen som idag klarat sig utan inre motsättningar, inre splittringar och olika yttringar, är lätt räknade. I Europa har vi Island, Färöarna och ute i världen är väl Japan ett av de få exemplen.

Mångkultur kan alltså lyckas, men lagom är bäst.