Det har de senaste dagarna varit en hel del inslag om den svenska cancervården på nyheterna. Här kan man bokstavligen tala om att ansvariga politiker slagit den sista spiken i kistan på de som fått cancer och väntar i kön för att få en operation.

En riktig höjdare, eller möjligen ett riktigt bottennapp, var dagens inslag om en man som gick på regelbundna kontroller för prostatacancer på Kungälvs sjukhus. Plötsligt, utan anledning. upphörde kallelserna att komma från sjukhuset. Då mannen själv kontaktade sjukhuset visade det sig att personalbrist förelåg och att det inte fanns någon urolog som kunde genomföra kontrollerna.

Mannen genomförde kontrollerna på ett annat sjukhus och provresultatet visade att det förelåg behov av en brådskande operation. Hos sitt hemmasjukhus kunde mannen inte  få besked när operationen kunde genomföras. Han vände sig då till ett privat sjukhus och där kunde man genomföra operationen omgående. Kostnaden för operationen, 97.000 kr fick mannen låna till. Men som han konstaterade i nyhetsinslaget så gjorde han hellre det än dog av cancer.

Nu har ”Arrogansen” snart lyckats avrusta vård, skola omsorg, försvar, järnväg , telekommunikationer, elförsörjning, polisväsen mm. Allt som vi medborgare behöver i vårt dagliga liv. Samtidigt lägger man ut mellan 100 – 300 miljarder per år på svensk invandringsindustri plus 35 miljarder på år i bistånd. Det är inte mycket som kommer svenska skattebetalare tillgodo.

Då hjälper det inte att ta till de krumbukter som Göran Hägglund redovisade på nyheterna, nämligen att lagstifta om att man ska få välja Landsting och gå till ett när köerna är kortare. Hur ska det hjälpa när resursbristen på urologer är lika stor i hela landet. Man måste nog vara utrustad med politikerhjärna för att tro att det ska hjälpa.

 

Och för övrigt anser jag att svensk invandringspolitik i grunden behöver förändras och antalet arbetskrafts- och anhöriginvandrare kraftigt reduceras.