Av Olli Rein
Lisa är faktiskt oerhört nyttig för den här Bloggen, eftersom vi har väldigt få oliktänkande inne och kommenterar, och de få som understundom kommer in, blir ganska snart trötta, då de möter ett kompakt motstånd, och därför tycker jag att vi ska vara rädda om Lisa. Visst ska vi fortsätta att leverera bra, underbyggda argument för vår ståndpunkt, men även acceptera att det ofta ligger en hel del i vad Lisa skriver också. 15 mil till, skriver Lisa, så är ni hemma hos mig. Någonstans mitt i Uppland kanske, om man ska döma efter en nästan rakt nordlig kurs.– Väntas kaffe med kakor och bullar Lisa?
Jag har också varit ute en del i världen, dock inte i närheten av Lars Å Månssons 30 år, men det enda ställe där jag blivit biten av Vägglöss är på Lusakademin i Kairo, som egentligen heter Militärakademin, vilken ska vara en utbildningsanläggning för landets bästa officerare. Där hade alltså de främsta personerna inom Egyptens krigsmakt, och därigenom också de som hade haft störst politiskt inflytande sedan Nazzers dagar, startat sin karriär, och den räknades som en elitskola.
Trots detta så var den nedlusad med vägglöss redan 1973 i början av november, samt en urinstinkande sanitär olägenhet, där vi tvingades övernatta första dygnet i Egypten och i just dessa lokaler. Eftersom det var krig i landet, och ingen ännu visste vilket mottagande vi i UNEF (United Nations Emergency Force) skulle få, så blev vi varnade av våra kompanibefäl, för att lämna vapen och ammunition utan noggrann uppsikt, då stöld av vapen hade förekommit för tidigare ankommande personal. De flesta la därför vapnet och de laddade magasinen längst in mot väggen för att snabbt kunna nå dem, i händelse av överfall. I mörkret i korridorerna fanns både FN-personal och Egyptiska militärer, och det var för mörkt för att se någon skillnad, så varningen var inte obefogad.
Vi låg i tvåvåningssängar av stål, och jag hamnade överst, med knappt sitthöjd till taket. Vi hade fått vita underlakan, men inget att ha över oss, så de flesta gjorde som jag, behöll skjortan på och la vapenrocken över oss. Ingen hade ännu sett någon vägglus. På morgonen vaknade jag och såg att hela min övre del av sängen var blodig, och trodde att jag hade blivit överfallen med kniv när jag sov, och att våra vakter hade övermannats.
Men sen tittade jag på mina otäckta delar av kroppen, och såg små bett. Jag tittade upp i taket och såg mängder av vägglöss ila omkring. Klockan var kanske fem på morgonen, och solen uppe, så jag satte mig upp och hasade mig ner till golvet, för att kunna hitta vatten att ta bort det värsta av blod och kunna sprita betten. Jag var inte direkt ensam om min otäcka upplevelse, den första hela dagen av ett halvårslångt åtagande. Men det skulle bli fler skrämmande upplevelser, redan samma dag. Men det visste jag ju inte ännu just då, och det är en helt annan historia.
– Lusakademins alla förläggningsbyggnader är helt nerlusade med vägglöss, då dessa har många att suga blod från här, sa vår kommendant som svar på min fråga om Vägglössen. Jag fruktade att det skulle bli likadant på andra förläggningar under min tid därnere, men så blev det inte, då vi tog över ett antal bättre hus i Ismailiya och städade från golv till tak, för att försäkra oss mot all sorts kryp.
Men inga vägglöss uppenbarade sig, så nu blev Malariamyggorna vår värsta fiende, och sandlopporna när vi låg ute i öknen i tält. Så inte är det särskilt svårt för mig att förstå att dessa Vägglöss följer med på återresan från semesterresan till de farliga landen att leva i på grund av förföljelse, i framförallt Mellanösterns storstäder med sin befolkningstäthet. Där är det varmt trångt och gott om blod.
UNEF
