Av Pettersson

Det gamla telenätet ska bort, miljoner mörkbruna stolpar förbundna med koppartråd mil efter mil över fälten, över bergen genom skogarna ända tills de når de röda stugorna med vita knutar långt, långt bort.

Vårt land förändras och jag har svårt att hänga med. Nyss låg markerna som en öken, en öken av is och kyla, nu blommar det, löv och människor slår ut. Jag möts av gamlingar med rullator glada som i ungdomens dar med humorn i behåll, flickor och pojkar har tagit på sig sommarkläderna, uteserveringarna fylls och alla är glada.  

Det är en härlig tid, en tid vi alla förtjänar, en enda dag av sommarvärme och vi har glömt isen och snön som nyss var här och det bästa av allt, det kommer fler…

 …men så tänker jag igen, inga telefontrådar var ska då svalorna kvittra och stararna svirra?

När utvecklingen går framåt och det blir asfalt överallt var ska då svalorna hitta lera till sitt bo? När skogarna försvinner och det blir åkrar av tall och gran var ska djuren bo?

När jag inte längre kan prata med min granne, när han inte förstår pratet om tysta skogar, doften av mossa, dagg i morgongräset, fåglarnas tjatter i buskarna var ska då jag bo?

Det är inte utan att jag ibland längtar tillbaks till barndomens ängar då vi barfota sjöng…

Det är så härligt att gå i solen, solen, solen

Det är så härligt att gå i solen

Den värmer så

 

Det är så härligt att se på himlen, himlen, himlen

Det är så härligt att se på himlen

Den är så blå

 

Solen värmer så

Himlen är så blå

Jag har glömt bort alla mina sånger

men jag sjunger ändå…