Av Stefan K

Bostadssituationen i Sverige utgör idag ett flitigt förekommande diskussionsämne. Främst är situationen för våra ungdomar katastrofal, både vad det gäller själva bristen på bostäder, men också i sviterna av den ekonomiska situation som uppstått när ungdomarna har svårt att få jobb.

Nordea publicerade en undersökning i höstas som visade att svenska ungdomar bor kvar hemma allt längre upp i åldrarna. 1 av 4 ungdomar/vuxna i åldrarna 18-29 bor kvar hos sina föräldrar och denna siffra har stadigt stigit.

I februari 2001 bildades det politiskt oberoende nätverket Jagvillhabostadnu, var syfte är att belysa bostadssituationen i Sverige. Senast i veckan uppvaktades den nya bostadsministern Stefan Attefall med en diger protestlista med namnunderskrifter.

I Sollefteå ämnar dock kommunen lösa detta på ett, enligt dom, bra och nödvändigt sätt. Man tänker sonika använda skattebetalarnas pengar och köpa bostadsrätter åt ungdomarna i de centrala delarna av staden. Visserligen är bostäderna relativt små och ingen bostad lär kosta mer än 300 000:- men detta spelar nog ingen större roll för de lyckliga ungdomar som äntligen får en egen och fullt möblerad lägenhet, dessutom i det attraktiva centrum och som lök på laxen även betalad av givmilda svenska skattebetalare.

Nu hör det till saken att denna politik inte är ämnad åt stadens egna ungdomar, som även fortsättningsvis lär tvingas bo hos mamma, pappa och hoppas på en ljusare framtid. Nej, bostäderna som kommunen tänker köpa är tillägnad de ensamma flyktingbarn som kommunen tagit emot och ska man gå efter definitionen av ensamma flyktingbarn, så är dessa under 18 år.

Jag vet inte, men jag misstänker att svenska ungdomar i 16-17 års åldern skulle gråta av glädje om de fick en egen och finansierad lägenhet av Sveriges skattebetalare. För att inte tala om de 29-åringar som fortfarande bor kvar hos mamma och pappa.

En del påstår att vi svenskar inte kan bli diskriminerade, men jag får allt svårare att ta till mig det argumentet. Läser ni kommentarerna under artikeln från Sollefteå ser ni att jag inte är ensam.