Av Siewert Öholm i Opinionsbloggen
I Konstitutionsutskottet, KU, granskades den 16 april regeringens och utrikesminister Margot Wallströms handläggning av hur Sverige i all hast erkände ”staten Palestina”. Utskottsförhöret skedde efter en anmälan från moderaten Ulrika Karlsson. Hon ville få klarhet i om utrikesministern brutit mot reglerna om hur viktiga utrikesärenden skall beredas.Read More »
Vår nya ärkebiskop, den Tysklandsfödde Antje Jackelén, har gjort ett antal uppmärksammade uttalanden och har en del kopplingar hon vill vifta från sig.
En av de som kritiserat Jackelén är Siewert Öholm, som i Världen idag skrev ett mycket bitskt inlägg.Read More »
Av Siewert Öholm
Det känns som något djupt pinsamt att gång på gång höra förre skolministern Ibrahim Baylan kritisera Björklunds skola i allt gällare tonfall. Nu senast och nästan dagligen efter den så kallade Pisarapporten om tillståndet i den svenska skolan har Baylan (S) närmast gått i spinn.Read More »
Det har blivit något alldeles galet med de politiska debatterna i tv. Politikerna själva, som i måndags, statsministern och oppositionsledaren, görs till ett slags statister för en pratshow av politiska och inte sällan rätt självgoda politiska kommentatorer och åsiktsmånglare. Det skriver Siewert Öholm, tidigare programledare på SVT.
Den snabbt hopkomna duellen mellan Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven i Aktuellt på måndagskvällen missbrukades och förstördes på ett närmast obegripligt sätt av det som alltmer kan diagnostiseras som ”mediernas självbespeglande kommentatorssjuka”. Även om, som i måndagsaktuellt, både Margit Silberstein, Karin Pettersson och Peter Wolodarski är respektabla yrkesmänniskor, är de tämligen ointressanta i förhållande till debattens huvudpersoner. Pettersson och Wolodarski har dessutom egna megafoner att tycka i, (Aftonbladet och DN) varför deras medverkan både är en redaktionell fantasilöshet/lathet av SVT och ett belägg för ett demokratiskt underskott i den politiska offentliga debatten.
Jag kom nyss hem från USA, där debattfriskheten och personmångfalden i tv är påfallande. Där skulle ett liknande ”åsiktsöverfall” från minoriteter inte kunna ske i den politiska debatten. Här försnävas åsikter och värderingar till ett fåtal ideologiskt starkt begränsade kommentarsmaskiner. Internt förefaller SVT ha uppdragit åt Margit Silberstein och Mats Knutson att vara tillrättaläggare och korrigerare inför den i deras värld allt dummare publiken. Det är absurt. Det är ohederligt. Det är odemokratiskt.
”Stina i Hökarängen” är död! Varför begär SVT att Siberstein, med noll betänketid, skall ”tycka” om den debatt tittarna alldeles på egen hand själva kunde fundera över i soffan och i lugn och ro. Redaktionerna ger sig själva en roll de inte skall ha, och egentligen inte heller har rätt till. Det senare i förhållande till deras fåtal och ofta rätt genomskinlig preferenser. De är oftast präglade av attityder och värderingar som ligger nära opinionsmätningar och trendåsikter. I grunden handlar det om ett systemfel. Public-service-tv har inte ett uppdrag att utgöra en politiskt neutraliserande kraft. SVT:s uppdrag är att skildra, förmedla och skapa förutsättningar för en självständig och kompetent publik att själva kunna bilda sig egna åsikter. Det är både bra journalistik och demokrati.
Kommentatorsjukan uppstod med nystartade TV 4-nyheterna. som i brist på pengar lät sina nyhetsreportrar också tycka om det de just berättat om. Utvecklingen gick snabbt. SVT härmade modellen och de gamla korrarna kunde ersättas med reporterns egenkommentarer. I takt med en ökad personkult i medierna kunde modellen förfinas och utnyttjas. I stället för att söka kommentarer från fristående analytiker med flera referenser, kan man idag låta samma person, till exempel Mats Knutson, både referera ett politiskt utspel eller en presskonferens för att sedan ge sin egen kommentar.
Personligen vill jag gärna se Knutsons kompetenta referat och journalistiska sammanfattning, men analysen måste tittaren själv få göra. Vi behöver inte kommentatorernas hjälp. Vi kan själva. Såvida SVT inte medvetet vill styra vad vi skall tycka.
Vad som sker är att journalister i praktiken blir politiker och opinionsbildare. Förlorarna är politikerna och väljarna, eftersom politikerna förminskas till en hord av illvilliga, tråkiga eller svaga ledare, som egentligen inget har att säga. Så kunde man lätt uppfatta slutkommentarerna från tyckarpanelerna i måndags.
SVT hade fått ett scoop med det första mötet mellan Reinfeldt och Löfven. Man missbrukade tillfället. Att, som Wolodarski, sedan ha mage att efterlysa vad de INTE pratade om, när supertyckarna själva stal merparten av tiden från huvudpersonerna i debatten, ja, det blev bara för mycket. Rensa i tyckarträsket, SVT. Ta tillbaka journalistiken.
SIEWERT ÖHOLM
fd programledare i SVT
Olli har inget mer att tillägga än att Siewert Öholm trots att han har rätt i sak, ändå gör fel då dessa två partiledare båda är samma landsförrädare och svenskhatare. Annars skulle de väl inte ta hit krigsförbrytare, och kreti & pleti som tar sig hit ofta från andra håll inom den muslimska världen, än där den värsta nöden råder, och en hel del av dessa tänker mest på att starta Jihad i Europa när de väl fått sin PUT. Jag tror nämligen inte att dessa båda landsförrädare skulle med ett enda ord beröra det extremistiska beslutet, att bevilja alla som har råd med flyktingsmugglare permanent uppehållstillstånd i Sverige. Det är så extremistiskt att vi inte har något förtroende för dessa båda extremister.
Av Olli Rein
Siewert Öholm, tidigare programledare i TV skriver idag i nättidningen Världen idag om ett möte han besökte i veckan på ABF-huset i Stockholm, med rubriken ”Rättvis fred i Mellanöstern”.
Det var för honom en både sorglig och obehaglig upplevelse. Obehaglig för den totala blindhet som både moderator och den inbjudna panelen uppvisade. Sorgen var att hela tillställningen kändes som en dödsmässa ur det förgångna, säger Öholm.
Besökarna verkade alla vara ur en 40-talistgeneration, som nu 2011 desperat försöker att krama ut några sista droppar av sitt Israelhat från Olof Palmes tid. Att Gustav Fridolin (MP) som moderator inte skulle ha någon annan mening än majoritetens förvånar inte mig det ringaste, då han inte är något annat än en ren pajas.
Inte heller blir jag förvånad över att FP: s riksdagsledamot Anita Brodén inget sett inget hört och inget förstått. Folkpartiet är nämligen numera ett parti av rena dummerjönsar, sedan socialliberalerna har tagit över partiet under Jan Björklunds tid.
Att hon dessutom hyllar dem som har betalat hennes resor med skattemedel, är väl sånt som hör till i den Politiskt Korrekta världen, och att hon endast ser fel hos den ena parten löser naturligtvis hela Mellanösternproblemet, lätt som en plätt.
Palestinier görs till offer av henne och har som sådana inget som helst ansvar för sina krigshandlingar. Läs mera om vad Siewert Öholms själv skriver på Världen idag.
Diakonia har en egen hemsida naturligtvis, och där finns det en del att lära, inte minst för Diakonia själva.
Förändra världen!
Vi arbetar för att alla människor ska få leva under värdiga förhållanden i en rättvis och hållbar värld, befriad från fattigdom. Var med och hjälp oss att förändra orättvisa politiska, sociala och ekonomiska strukturer som hindrar människor från att leva ett värdigt liv.
Diakonia är det gemensamma biståndsorganet för fem svenska kyrkor. Genom stöd till hundratals organisationer världen över görs insatser för varaktig förändring av situationen för de mest utsatta och fattiga.
Centrala arbetsområden är demokratisering, mänskliga rättigheter, jämställdhet, ekonomisk och social rättvisa samt fred och försoning. Grunden för allt vårt arbete är människors vilja att förändra och förbättra världen.
Här måste jag bara få inflika att dessa fem huvudteman som Diakonia framhåller, inte är något de styrande i muslimska länder vill ha över huvudtaget. Istället är de ju så mycket höger det går att bli, och de anser att demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet, ekonomisk och social rättvisa inte är något för de muslimska länderna.
De har nämligen redan sedan Muhammeds tid, det bästa politiska system som finns i världen representerat av Islam, så där finns inget behov av de fem huvudteman som Diakonia vill införa.
Däremot finns det ett föredöme i Mellanöstern, där alla dessa fem huvudteman, som Diakonia strävar mot att införa, sedan länge finns på plats. Den föredömliga statsbildningen är istället Diakonias främsta hatobjekt.
Hur ska man då kunna införa något sådant själva, när man är så hatisk som de är mot Israel, som för länge sedan med råge har uppfyllt de fem huvudteman, vilka Diakonia strävar vidare mot utan att verka nå fram till.