Av Olli Rein
Barry Rubin skrev nyligen i sin analys av inbördeskriget i Syrien: Det här är ett krig till siste man. Regimen kan inte nå någon uppgörelse de kan gå stärkta ur, eftersom eliten skulle förlora allt de har. Dessutom skulle regeringseliten få möta döden, gå i exil, eller få långvariga fängelsestraff, om de förlorar. På samma sätt riskerar det dominerande Alawitesamhället och stora delar av det kristna (tillsammans ungefär 25 procent av befolkningen) en massaker om regeringen faller.
Som en bekräftelse på detta rapporterar Debka File att Assadklanens alawiter börjar dra sig mot bergsmassiven i nordvästra Syrien, de s.k. Alawitiska Bergen. En seger för Muslimska Brödraskapet betyder undergång för landets minoriteter:
Det här är den enda täta skogsregionen längs Syriens Medelhavskust. Därifrån kommer Assads klan att fortsätta kämpa för sin överlevnad. Al-Ansariyyah sträcker sig i genomsnitt 32 kilometer (20 miles) på bredden och med en förhöjning av drygt 1200 meter. Den högsta bergstoppen, Nabi Yunis öster om Latakia är 1,562 meter (5125 fot) hög.
Området sluttar neråt från dess norra spets till en genomsnittlig höjd av 900 meter (3000 fot) och till 600 meter i söder. Våra militära och underrättelsetjänstens källor har upptäckt att de syriska ingenjörstrupperna arbetar i de skogsbeklädda delarna av dessa berg med att bygga ett befäst läger, delvis inne i grottor och tunnlar.
De täpper till dess yttre gränser med försvar mot tanks beväpnade med luftvärnsbatterier. När de är färdiga kommer lägret att vara ett av de tyngst befästa motståndsnästena i Mellanöstern.
Till stöd för den syriska diktatorn började stora grupper av Alawite familjer flytta in den sista veckan i november från slätterna runt Latakia, Hama och Homs till nya hem i lägret – uppenbarligen på en signal från Assads underrättelse-och säkerhetstjänst.
De Alawites som inte kan lämna sina städer eller byar av någon anledning flyttas in i befästa polisdistrikt nära sina hem.
Det här är ett krig där sunnimuslimerna under lång tid växt sig allt starkare genom kvinnornas livmoder. Barnafödandet har hållits på en hög nivå, och när man har nått en viss styrka sätter striden för ett muslimskt Ummah in. Det kommer en dag att gå på precis samma vis i Sverige.
Det senaste exemplet är annars Elfenbenskusten där ingen av de två presidentkandidaterna fick över hälften av rösterna. Den muslimska representanten Alassane Ouattara, som gynnat en stor inflyttning från Elfenbenskustens muslimska grannländer, där de kristna och andedyrkarna hade kastats ut på bar backe, medan muslimer från grannländerna flyttat in och övertagit deras jordbruk. Detta pågick under många år och kunde genomföras eftersom landet i princip var delat. De har också fått medborgarskap på nolltid, för att kunna delta i valet. Så dras en islamsk slipsten, och Västs ledare och FN jublar, jubelidioter som dom är.
Med 35 % vann Alassane Ouattara över den kristna representanten Laurent Gbagbo, som hade 25 % och hade varit president fram till kriget. De 40 % som inte hade röstat tillfrågades inte, och den extraomgång man brukar ha mellan de två första, för att en ska få över 50 % genomfördes inte. Inget av Fulmedia i Sverige var på rättvisans sida.
I Nigeria håller detta på att genomföras på ett mycket brutalt sätt, och jag kan nästan garantera att AB Svenskt Fulmedia inte kommer att protestera. I Nigeria genomfördes fria val i höstas någon gång. Enligt valövervakare gick det rätt till, men muslimerna hade redan börjat med extremt våld och stort dödande och lemlästande av kristna, långt innan rösträknarna var färdiga.
På Petterssons om Elfenbenskusten 1
På Petterssons om Elfenbenskusten 2