"Envar har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser." – FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel 19
Vårt pensionssystem är i fara och vi svenskar måste jobba allt högre upp i åldrarna för att klara framtida välfärd.
Vi har hört vår statsminister stå i TV och säga att han gärna ser att vi jobbar tills vi är 70 och att gränsen för den allmänna pensionsrätten höjs med några år. Tro mig som jobbar inom verkstadsindustrin, ingen av mina arbetskamrater är det minsta intresserade av att jobba en dag längre än 65, tvärtom. Samma åsikter framförs av mina vänner där det finns representanter från både tjänstemanna- och arbetarhåll. Att gå ut till en hårt arbetande verkstadsarbetare eller dito sjuksköterska, som bägge är utslitna innan de 60, och förklara öga mot öga att de måste jobba i minst tio år till, är inget att rekommendera för herrar/damer politiker. Ni vet att politiker har helt andra villkor än deras väljare?
Nu kommer nästa dråpslag. I ett led att få oss att jobba längre, vill nu regeringen att vi ska vänta med att få ut våra sparade pensionspengar. Idag kan man börja ta ut dem vid 55 års ålder och denna gräns vill man nu höja, så att människor ska kunna ”bidra till ett längre arbetsliv”.
Lena och Andreas tvingades uppleva en av alla föräldrars största mardrömmar. Deras dotter Iza drabbades av en hjärntumör.
– Det kändes som flera tåg körde på mig i 200 km i timmen, gång på gång. Tågen bara fortsatte att köra på mig. Skulle hon dö ifrån oss? säger Izas mamma Lena.
Det var den 7 februari 2010 som Lena och Andreas fick det ofattbara beskedet att deras dotter Iza, 2 år, drabbats av en hjärntumör. De senaste veckornas konstanta kräkningar var inget virus som de först fått höra. Inte heller inbillningssjuka för att få vara hemma med mamma. Det var en hjärntumör.
Fyra dagar efter beskedet rullades Iza in i operationssalen på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Efter en lång dags väntan fick de äntligen beskedet de hoppats på när läkaren berättade: ”Allt har gått bra, jag fick bort hela tumören.”
barnonkologerna
Tumören var elak
Men strax därefter kom nästa chock. Tumören var elak. En tung cytostatika-behandling skulle vara nödvändig. En s k Rickham-dosa opererades in i huvudet för att cytostatikan skulle kunna doseras direkt in i hjärnan. Det blev starten på ett års tung medicinering.
Efter ett tag hittade familjen ett mönster i behandlingen. Sjukhusvistelser, sondmatning, blodtransfusioner, biverkningar och antibiotika blev alla en del av deras vardag.
– Vi var mest på sjukhuset hela tiden. Vi blev glada när vi fick vara hemma mer än tre dagar i sträck. Det var en lyx, säger mamma Lena.
”Ingen kan förstå”
Precis när familjen hade fått in rutinerna blev Iza plötsligt akut sjuk. Hon föll ihop medvetslös i hemmet och fördes direkt med ambulans in till sjukhuset. Där fick mamma Lena och pappa Andreas se på medan Izas kläder klipptes upp och hon fick slangar nedstuckna i halsen.
Mamma Lena berättar att det kändes helt overkligt, ”som om vi tittade på en teveserie”.
Iza sövdes ner och hamnade i en respirator. Efter att läkarna gjort alla undersökningar avbröt de narkosen för att se om Iza skulle vakna upp.
– Vilken ångest det var. Många långa minuter som blev till timmar innan Iza vaknade upp. Då kom hennes panik över alla slangar och insikten om att hon inte längre var hemma i hallen, säger Lena och fortsätter.
– Men vi hade fått vår dotter tillbaka igen. Ingen kan någonsin förstå den tacksamhet jag har för livet och för att min dotter faktiskt lever, säger hon.
mats heyman
”Vet aldrig vad som väntar” Efter det rullade hösten på och en solig oktoberdag blev Iza storasyster till lille Willgot. Ytterligare några månader senare var behandlingen äntligen över och Iza började långsamt att återhämta sig. För familjen som knappt vågat tro på ett liv utanför sjukhuset var det en stor lättnad. Men fortfarande får de en klump i magen varje gång det är dags för en magnetröntgen.
– Man vet aldrig om tumören bestämmer sig för att komma tillbaka eller inte. Framförallt vill vi bara försöka njuta av varandra här och nu. Vi vet aldrig vad som väntar bakom nästa dörr, säger mamma Lena.
Det här är något att satsa pengar på, pengar som vi skulle ha om inte hela invandringsindustrin kostade stora pengar i alla led. Hur skulle det vara om de söta invandringsungdomarna tänkte lite mer på deras egna småsyskon och även andra barn i samhället, och därför inte hålla på med sin destruktiva förstörelselusta i hela samhället, med en slutnota på ett flertal miljarder kronor varje år. Tänk om alla dessa pengar istället kunde komma sjukvården till del, och där kanske framförallt till barncancervården men även den vanliga cancervården. Tyvärr är det väl som vanligt inte aktuellt för invandrarslöddret förrän man själv står där drabbad för egen del eller någon annan ur familjen drabbas. Men då kräver väl slöddret förtur, trots att få av dem har betalat in en enda krona till sin sjukvård!
Vem tar hand om barnen sen? Snart går hälften av alla barnonkologer i pension, säger Gustaf Ljungman som är en av barnonkologerna i Sverige. Ja var finns nu våra nya hjärnkirurger och cancerläkare, som skulle komma fram genom vår fina invandring. Av totalt 41 svenska barnonkologer år 2008 var 25 procent över 60 år. 44 procent var mellan 50 och 59 år. De allra mest erfarna är med andra ord på väg mot pension. Och det snart. Problemet är att det tar 15 år att bli färdig barnonkolog. Och det saknas pengar till att utbilda barnläkare till barnonkologer, fortsätter Gustaf Ljungman.
– Cheferna måste vara offensiva och ta in folk ändå, säger Gustaf Ljungman, ordförande för Svenska Barn- och läkarföreningens sektion för hematologi och onkologi.
Trycket på barnonkologerna kan vara en orsak till att få söker grenspecialiteten. En praktik på någon av barncancerklinikerna visar hög beläggning och svårigheter att få tid till forskning.
Stefan Söderhäll tycker inte att det är svårt att hitta folk som vill jobba med barnonkologi. Till de tre tjänstgöringsplatserna för grenspecialisering på Astrid Lindgrens Barnsjukhus sökte 18 personer. Däremot är han mer osäker på hur många som orkar stanna kvar på sikt till följd av den höga arbetsbelastningen. Något som forskning dock talar emot – just barnonkologer mår väldigt bra och är bra på att hantera stress.
I Stockholm ser Stefan Söderhäll ytterligare ett problem i den framtida bemanningsbudgeten. Han och många av hans jämnåriga kollegor bland fyrtiotalisterna jobbar mycket extra. En tillgång som landstinget blundar för, men som lär bli tydlig om några år. De yngre generationerna är mer medvetna om sina rättigheter. De vill med all rätt ha tid med sina familjer också, säger han.
Och just familjebildandet lär fördröja de kommande barnonkologerna ytterligare. I dag är de just precis i den ålder då man ofta drar sig tillbaka för mamma- och pappaledighet. Mats Heyman är ansvarig för barncancerregistret. I början av 70-talet överlevde mindre än 25 procent av alla barn som drabbades av barnleukemi. Ett samarbete mellan barnonkologer, som delar sina erfarenheter i Svenska Barncancerregistret, har bidragit till att fler överlever i dag.
– Jag tror att anledningen till att registret skapades var att man letade efter en behandling som kunde bota barnen, men ännu inte hittat något som fungerade, säger Mats Heyman, barnonkolog vid Karolinska universitetssjukhuset och forskare vid Karolinska Institutet. Redan 1967 bildades Svenska Barnleukemigruppen. Tanken var att skapa en enhetlig diagnostik och behandling av barn med leukemi. Arbetsgrupper för hjärntumörer och andra tumörformer följde så småningom efter.
Några år senare startades ett samarbete mellan de nordiska länderna. Och i början på 80-talet påbörjades en gemensam registrering av alla nyinsjuknade barn i Norden.
– Från början var det många som inte överlevde leukemi och andra typer av cancer hos barn. På grund av det samlades man i grupper för att dela sina erfarenheter och söka stöd hos varandra. Man enandes om vilka behandlingar man skulle jobba med, vårdprogram som inom barnonkologin kallas protokoll. Då blev det också naturligt att registrera hur det gick för patienterna, säger Mats Heyman. Läs mer på länken till Barncancerfonden.
Det är sånt här Olli vill att vi ska ha pengar till att kunna skapa mer resurser inom, och då duger det inte med analfabeter från Somalia och folk vars enda intresse är sin religion, och deras tanke om världshegemonin. Det kommer inte att bli något paradis på Jorden ens för de allra mest fanatiska av de fanatiska då heller. Islamisterna föraktar och förkastar forskningen, som kan hålla sjukdomarna på en rimlig nivå, och som kan till en rimlig gräns fördela Jordens födoämnen till en allt större mängd människor. Islam har inga andra förslag hur detta ska gå till än böner. Dessa hjälpte inte ens när alla människor var religiösa och kommer inte att hjälpa Islamisterna heller.
Åt Helvete med Islamismen!Åt Helvete med massinvandringen från muslimska länder! Där vi byggde sjukhus bygger troglodyterna mängder av bönehus, med pengar från Saudiarabiens extremistiska islamister!
Skicka tillbaka alla äldre, som inte har jobbat minst 25 år! Börja helst imorgon att skicka tillbaka de vi aldrig kommer att ha någon nytta av! Sedan får resten av inkompetenta påbörja sin hemresa! De som inte ger sig iväg frivilligt, får vi ta hand om och skicka hem levande eller döda! Det är min lösning på detta problem, de som har någon annan ombeds presentera den.
Pettersson som återger en debattartikel i Kristianstadsbladet skrivet av Göran Dandelo
Var är hennes pengar som hon har betalt in under livet?
I början av december träffade jag en pensionerad bibliotekarie, som hade en intressant historia att berätta. I sitt ideella arbete med utsatta kvinnor, kom hon i kontakt med en kvinna som invandrat till Sverige när hon var över 65 år gammal. Den gamla damen hade svårt att få ekonomin att gå ihop.
När den pensionerade bibliotekarien började hjälpa den äldre damen blev hon mycket överraskad. Den äldre damen hade sammanlagt med bidrag för bostad och skälig levnadsnivå ett skattefritt bidrag som nästan uppgick till elvatusen kronor. Hon behövde nu hjälp med kostnader för dyr tandvård.
Eftersom vår pensionerade bibliotekarie får ut en pension, efter skatt, som ligger strax över tiotusen kronor, tog hon kontakt med en socialsekreterare för ett reda ut begreppen.
Jo, den gamla damen hade rätt till kostnadsteckning för tandvård, men nej – det hade inte den före detta bibliotekarien. Hon kunde söka bostadsbidrag, men det skulle inte röra sig om mer än ett par hundra kronor per månad.
Jag tycker det är mycket fint att vi tar emot flyktingar och anhöriginvandrare i vårt rika land och har fullt förtroende för att tjänstemän och folkvalda beslutsfattare gör en korrekt bedömning av vad vi har råd med.
Men om nu skälig bostadskostnad plus skälig levnadsnivå, tillsammans kan ge en skattefri pension på elvatusen, så är väl pensionärer som arbetat i Sverige värda att få ut betydligt mer.
Till sist – vår bibliotekarie har varje år, under mer än fyrtio år, betalt in pengar till välfärdssystemet. Borde inte detta räcka till mer än skälig bostads- och levnadsnivå, i det rika kungadömet Sverige?
Och vart har alla pengar hon betalt in till systemet tagit vägen?
Göran Dandelo, SPI
– Pettersson undrar också – vart tar alla pengar vägen? Vad kostar den vinstgivande invandringen?
”Stackars Jack” heter en sång av Ulf Lundell. Idag är det inte bara Jack det är synd om, utan ungdomar överlag lever idag under tuffare omständigheter än när jag växte upp på 70 och 80-talen. Framtiden ser inte direkt ljus ut den heller och jag har svårt att avundas de som fortfarande knackar på vuxenvärldens dörr eller de som bara befinner sig på grusgången framför.
Visst, det fanns bekymmer och saker man oroade sig för även då jag växte upp, men det känns som att klimatet för ungdomar idag hårdnat och inte är något som direkt gynnat dem. Gatuvåld, våldtäkter, mobbing, utseendefixering, självskadebeteende och krav är några av de ord som tenderar att kanta ungdomars vardag i allt högre utsträckning. Över allt detta så tornar dystra moln upp sig i form av stora skulder efter dyra SMS-lån som tagits i jakten på de nödvändiga statusprylarna och Thailandsresorna. Som om det inte räcker så tynger klimathotet, överbefolkningen och den ekonomiska utvecklingen ner dem än mer. Naturligtvis har svenska ungdomar bättre förutsättningar än många av deras gelikar ute i världen. Man pratar mycket om humanism och det ska man göra, men ibland måste man ändå tillåtas att se om sitt eget hus innan man går över och hjälper grannen. Om vi leker egoister för ett tag, ser om våra svenska ungdomar och deras framtid är utbildning, arbete och egen bostad tre viktiga faktorer för välmående och den utveckling som leder fram till den oundvikliga ålderdomen.
Hur ser då verkligheten ut i dagens Sverige, hur fungerar de tre faktorer som ska leda våra ungdomar framåt i livet och tillhör verkligen ungdomen den prioriterade gruppen?
UTBILDNINGEN:
Den svenska skolan som var världsledande fram till långt inpå 90-talet är idag på väg att tappa mark. Flertalet länder inom EU-området har idag bättre fungerande skolor och bättre utbildade elever. Förr vallfärdade politiker från hela världen till Sverige för att ta del av uppbyggnaden och hemligheterna bakom. Idag väljer samma regeringar att åka till andra länder. Allt fler svenska elever får dessutom svårt att lämna grundskolan med behöriga betyg och fler än någonsin får sina studiebidrag indragna p.g.a. skolk (15 200 stycken läsåret 2009/2010). Samtidigt lägger regeringen fram ett förslag om en SFI-bonus på upp till 12 000 kronor skattefritt för invandrare mellan 18-64 år, om de klarar kursen inom en viss tid. 6 000 kronor får de som klarar den lägsta kursen (B-kursen). Fortsätter man och klarar C-kursen erhålls man 8 000 kronor och fullföljer man D-kursen betalas maxsumman 12 000 kronor ut. Förutom att SFI-bonusen är skattefri, påverkar den inte andra bidrag och ersättningar. Tänk om våra skoltrötta ungdomar hade denna morot att se fram mot?
JOBBEN:
Våra ungdomar står idag ganska långt från arbetsmarknaden och ungdomsarbetslösheten i landet är den 10:e högsta inom EU. Cirka 26 procent av Sveriges arbetsföra ungdomar under 25 år har inget arbete att gå till. EU-snittet ligger på dryga 20 procent. Fler utbildade ungdomar väljer, alternativt tvingas utomlands för att hitta jobb. Bara i Oslo tippas runt 40 000 svenska ungdomar arbeta, främst inom serviceyrket. Senast nyheten om arbetslösa ungdomar stod Arbetsförmedlingen i Örnsköldsvik för. De uppmanar arbetslösa ungdomar att söka jobb utomlands och inom kort väntas besök av representanter från flera europeiska länder som ska rekrytera utbildade ungdomar till bl.a. hotell- och restaurangyrket. Samtidigt har regeringen underlättat för arbetskraftsinvandring genom nya och generösa regler. Sedan reglerna infördes 2008 har 1000-tals personer invandrat som arbetskraft och den största gruppen jobbar idag inom just de serviceyrken som saknats för alla de ungdomar som tvingats till bl.a. Norge. Frågan allt fler ställer sig, är om inte denna arbetskraft redan finns inom landets gränser och bland alla de 1000-tals välutbildade ungdomar som söker ett arbete att gå till. Förutom de nya arbetskraftsreglerna för utländska arbetssökande, har man också infört nya regler som ska underlätta för outbildade analfabeter från Somalia och Afghanistan att komma ut på arbetsmarknaden. Inte utan skäl så undrar man över våra politikers syfte. Varför införa nya och generösa regler som lockar hit arbetskraft när vi inte ens kan ge ett arbete till alla som bor i Sverige? Varför byter vi bort välutbildade svenska ungdomar och ersätter dem med outbildade analfabeter från Afrika och Asien?
BOSTADSSITUATIONEN:
Att få äga en egen bostad, eller åtminstone få hyra en, är alla ungdomars dröm. Ett eget krypin där man får möjligheten att vara sig själv, lära sig lite om vuxenlivet, ta ansvar och utvecklas är otvivelaktigt nyttigt och välbehövligt. Idag är detta väldigt få ungdomar förunnat. Antalet ungdomar mellan 18-21 som bor hemma har ökat och utgör idag hela 54 procent och lägger man till åtta år och hamnar i åldersgruppen 18-29 så bor 25 procent av dessa kvar hos föräldrarna. Nu är ju inte bostadssituationen kritisk för alla grupper och inte ens för ungdomar. Flyktingar och t.o.m. ”ensamkommande barn” har getts förtur till många av de lediga bostäder som finns och inte bara i de mångkulturella förorterna. Navid heter en 19-årig ”ensamkommande flyktingpojke” i Eskilstuna. När han fyllde 18 riskerade han att mista platsen på asylboendet Laurus och erbjöds då en egen lägenhet av kommunen. Håll i er nu, för vi pratar om en möblerad fyrarummare strax intill hemmet. Svenska ungdomar skulle säkert jubla över en egen enrummare med möbler köpta på loppis.
Om dagens verklighet ter sig mörk, ser då morgondagens bättre ut?
PENSIONERNA:
De nya pensionsregler som regeringen Persson införde är knappast något som gynnar dagens ungdom. Ersättningen vid pension är så dålig att t.o.m. Göran Persson själv stod i TV och sa att många förmodligen inte vet hur lite pengar de nya reglerna ger. Två saker är ett måste för att nå upp till det gamla ATP-systemet, nämligen ett eget sparande utöver det generella och det som eventuella arbetsgivare betalar in plus att man också måste jobba längre upp i åldrarna. Att gå i förtidspension lär inte vara aktuellt för framtidens äldre, om man inte är politiker eller tillhör andra högavlönade grupper vill säga. Hur många ungdomar tänker på sin framtid och sin kommande pensionering? Ett fåtal om ens någon. Hur många ungdomar tar sina surt förvärvade pengar (de som har jobb) och sätter in dessa på ett långsiktigt sparande? Ett fåtal om ens någon. Hur många ungdomar känner till den usla ersättningen i pensionssystemet? Ett fåtal om ens någon. Nu kommer också EU-kommissionen med skrämmande nyheter för framtidens pensionärer. År 2048 förväntas Sveriges pensionssystem ge utbetalningar som är de näst lägsta inom hela EU-området. Bara pensionärer från Estland förväntas få ut mindre pengar. 2048 väntas pensionen uppgå till knappt 50 procent av inkomsten. Hur många av dagens ungdomar känner till detta? Ett fåtal om ens någon. Ni som känner till ÄFS vet att framtiden inte är lika mörk för de pensionärer som nyligen anlänt till Sverige.
Är det bara en förlorad svensk generation vi nu ser, eller är framtida ungdomars väg i Sverige redan stakad? Hur har det kunnat gå så här och varför tillåts det fortfarande ske? Jag är idag glad över att inte tillhöra den unga generationen, men fäller en tår över våra barn och barnbarns situation. När riksdagen nu på onsdag lär rösta igenom en ny grundlag kommer det sista spadtaget att tas till den grav som för alltid begraver det homogena Sverige vi lärt oss älska och vilken kommer att skapa ett läge som definitivt inte gynnar Kalle och Lisa.
