Av Olli Rein
Lena och Andreas tvingades uppleva en av alla föräldrars största mardrömmar. Deras dotter Iza drabbades av en hjärntumör.
– Det kändes som flera tåg körde på mig i 200 km i timmen, gång på gång. Tågen bara fortsatte att köra på mig. Skulle hon dö ifrån oss? säger Izas mamma Lena.
Det var den 7 februari 2010 som Lena och Andreas fick det ofattbara beskedet att deras dotter Iza, 2 år, drabbats av en hjärntumör. De senaste veckornas konstanta kräkningar var inget virus som de först fått höra. Inte heller inbillningssjuka för att få vara hemma med mamma. Det var en hjärntumör.
Fyra dagar efter beskedet rullades Iza in i operationssalen på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Efter en lång dags väntan fick de äntligen beskedet de hoppats på när läkaren berättade: ”Allt har gått bra, jag fick bort hela tumören.”
Tumören var elak
Men strax därefter kom nästa chock. Tumören var elak. En tung cytostatika-behandling skulle vara nödvändig. En s k Rickham-dosa opererades in i huvudet för att cytostatikan skulle kunna doseras direkt in i hjärnan. Det blev starten på ett års tung medicinering.
Efter ett tag hittade familjen ett mönster i behandlingen. Sjukhusvistelser, sondmatning, blodtransfusioner, biverkningar och antibiotika blev alla en del av deras vardag.
– Vi var mest på sjukhuset hela tiden. Vi blev glada när vi fick vara hemma mer än tre dagar i sträck. Det var en lyx, säger mamma Lena.
”Ingen kan förstå”
Precis när familjen hade fått in rutinerna blev Iza plötsligt akut sjuk. Hon föll ihop medvetslös i hemmet och fördes direkt med ambulans in till sjukhuset. Där fick mamma Lena och pappa Andreas se på medan Izas kläder klipptes upp och hon fick slangar nedstuckna i halsen.
Mamma Lena berättar att det kändes helt overkligt, ”som om vi tittade på en teveserie”.
Iza sövdes ner och hamnade i en respirator. Efter att läkarna gjort alla undersökningar avbröt de narkosen för att se om Iza skulle vakna upp.
– Vilken ångest det var. Många långa minuter som blev till timmar innan Iza vaknade upp. Då kom hennes panik över alla slangar och insikten om att hon inte längre var hemma i hallen, säger Lena och fortsätter.
– Men vi hade fått vår dotter tillbaka igen. Ingen kan någonsin förstå den tacksamhet jag har för livet och för att min dotter faktiskt lever, säger hon.
”Vet aldrig vad som väntar”
Efter det rullade hösten på och en solig oktoberdag blev Iza storasyster till lille Willgot. Ytterligare några månader senare var behandlingen äntligen över och Iza började långsamt att återhämta sig. För familjen som knappt vågat tro på ett liv utanför sjukhuset var det en stor lättnad. Men fortfarande får de en klump i magen varje gång det är dags för en magnetröntgen.
– Man vet aldrig om tumören bestämmer sig för att komma tillbaka eller inte. Framförallt vill vi bara försöka njuta av varandra här och nu. Vi vet aldrig vad som väntar bakom nästa dörr, säger mamma Lena.
Vill du vara med och kämpa för livet? Bli månadsgivare här.
Det här är något att satsa pengar på, pengar som vi skulle ha om inte hela invandringsindustrin kostade stora pengar i alla led. Hur skulle det vara om de söta invandringsungdomarna tänkte lite mer på deras egna småsyskon och även andra barn i samhället, och därför inte hålla på med sin destruktiva förstörelselusta i hela samhället, med en slutnota på ett flertal miljarder kronor varje år. Tänk om alla dessa pengar istället kunde komma sjukvården till del, och där kanske framförallt till barncancervården men även den vanliga cancervården. Tyvärr är det väl som vanligt inte aktuellt för invandrarslöddret förrän man själv står där drabbad för egen del eller någon annan ur familjen drabbas. Men då kräver väl slöddret förtur, trots att få av dem har betalat in en enda krona till sin sjukvård!
Vem tar hand om barnen sen? Snart går hälften av alla barnonkologer i pension, säger Gustaf Ljungman som är en av barnonkologerna i Sverige. Ja var finns nu våra nya hjärnkirurger och cancerläkare, som skulle komma fram genom vår fina invandring. Av totalt 41 svenska barnonkologer år 2008 var 25 procent över 60 år. 44 procent var mellan 50 och 59 år. De allra mest erfarna är med andra ord på väg mot pension. Och det snart. Problemet är att det tar 15 år att bli färdig barnonkolog. Och det saknas pengar till att utbilda barnläkare till barnonkologer, fortsätter Gustaf Ljungman.
– Cheferna måste vara offensiva och ta in folk ändå, säger Gustaf Ljungman, ordförande för Svenska Barn- och läkarföreningens sektion för hematologi och onkologi.
Trycket på barnonkologerna kan vara en orsak till att få söker grenspecialiteten. En praktik på någon av barncancerklinikerna visar hög beläggning och svårigheter att få tid till forskning.
Stefan Söderhäll tycker inte att det är svårt att hitta folk som vill jobba med barnonkologi. Till de tre tjänstgöringsplatserna för grenspecialisering på Astrid Lindgrens Barnsjukhus sökte 18 personer. Däremot är han mer osäker på hur många som orkar stanna kvar på sikt till följd av den höga arbetsbelastningen. Något som forskning dock talar emot – just barnonkologer mår väldigt bra och är bra på att hantera stress.
I Stockholm ser Stefan Söderhäll ytterligare ett problem i den framtida bemanningsbudgeten. Han och många av hans jämnåriga kollegor bland fyrtiotalisterna jobbar mycket extra. En tillgång som landstinget blundar för, men som lär bli tydlig om några år. De yngre generationerna är mer medvetna om sina rättigheter. De vill med all rätt ha tid med sina familjer också, säger han.
Och just familjebildandet lär fördröja de kommande barnonkologerna ytterligare. I dag är de just precis i den ålder då man ofta drar sig tillbaka för mamma- och pappaledighet. Mats Heyman är ansvarig för barncancerregistret. I början av 70-talet överlevde mindre än 25 procent av alla barn som drabbades av barnleukemi. Ett samarbete mellan barnonkologer, som delar sina erfarenheter i Svenska Barncancerregistret, har bidragit till att fler överlever i dag.
– Jag tror att anledningen till att registret skapades var att man letade efter en behandling som kunde bota barnen, men ännu inte hittat något som fungerade, säger Mats Heyman, barnonkolog vid Karolinska universitetssjukhuset och forskare vid Karolinska Institutet. Redan 1967 bildades Svenska Barnleukemigruppen. Tanken var att skapa en enhetlig diagnostik och behandling av barn med leukemi. Arbetsgrupper för hjärntumörer och andra tumörformer följde så småningom efter.
Några år senare startades ett samarbete mellan de nordiska länderna. Och i början på 80-talet påbörjades en gemensam registrering av alla nyinsjuknade barn i Norden.
– Från början var det många som inte överlevde leukemi och andra typer av cancer hos barn. På grund av det samlades man i grupper för att dela sina erfarenheter och söka stöd hos varandra. Man enandes om vilka behandlingar man skulle jobba med, vårdprogram som inom barnonkologin kallas protokoll. Då blev det också naturligt att registrera hur det gick för patienterna, säger Mats Heyman. Läs mer på länken till Barncancerfonden.
Det är sånt här Olli vill att vi ska ha pengar till att kunna skapa mer resurser inom, och då duger det inte med analfabeter från Somalia och folk vars enda intresse är sin religion, och deras tanke om världshegemonin. Det kommer inte att bli något paradis på Jorden ens för de allra mest fanatiska av de fanatiska då heller. Islamisterna föraktar och förkastar forskningen, som kan hålla sjukdomarna på en rimlig nivå, och som kan till en rimlig gräns fördela Jordens födoämnen till en allt större mängd människor. Islam har inga andra förslag hur detta ska gå till än böner. Dessa hjälpte inte ens när alla människor var religiösa och kommer inte att hjälpa Islamisterna heller.
Åt Helvete med Islamismen! Åt Helvete med massinvandringen från muslimska länder! Där vi byggde sjukhus bygger troglodyterna mängder av bönehus, med pengar från Saudiarabiens extremistiska islamister!
Skicka tillbaka alla äldre, som inte har jobbat minst 25 år! Börja helst imorgon att skicka tillbaka de vi aldrig kommer att ha någon nytta av! Sedan får resten av inkompetenta påbörja sin hemresa! De som inte ger sig iväg frivilligt, får vi ta hand om och skicka hem levande eller döda! Det är min lösning på detta problem, de som har någon annan ombeds presentera den.
@Lisa
Problemet är att det tar 15 år att bli färdig barnonkolog. Och det saknas pengar till att utbilda barnläkare till barnonkologer, fortsätter Gustaf Ljungman.
Läs hela barncancerfondens upplysningsblad och klicka även in dig på de fotografierna med påståenden under, för att få veta vad de har att säga om sitt område. Du har nog aldrig läst något av mina inlägg, en del av dem är krävande, då jag sätter en ära i att även läsaren ska få något att bita i understundom.
Mitt inlägg ska tas för vad det är, ett inlägg om sjukvård kontra den muslimska religionens alla förmåner. Dessutom är det klent med den muslimska befolkningens arbete, utanför deras egna led och deras egen religion och deras egen kultur. De flesta har så kallade offentliga jobb, men åter de offentliga dessa betjänar är andra muslimer av samma grupp och språk som dom själva. De som jobbar inom det privata näringslivet med sånt som även svenskar behöver är få till antalet. Det är ju till största delen invandrare av samma språk och etnicitet, som tar hand om de skäggprydda barnen, och dem som har hand om de påhittat handikappade barnen inom familjen, och beviljas jobb med 24 timmars tjänstgöring för resten av familjen, till Kaninmän och bordtennismän och alla andra handikappade muslimer. Härvan i södra Sverige är ju ingalunda färdigutredd än, och det är väl bara att börja på andra ställen, så finns det mer att utreda. I Kalmar skötte invandrarcentrum utbetalningen av socialbidrag, nu när socialkontoret i staden fått hand om utbetalningar blev det uppror bland bidragstagarna. Helt plötsligt behandlades dom som vanliga svenskar. Det finns massor av sån här skit från DO till domstolarna för brottsmål, där straffen är långt mycket större för etniska svenskar än för invandrare, och där den nya adeln består av araberna.
@Lisa, du tror det är inget bra svar. Jag vet att det finns minst 40 miljarder som kan gå till cancerforskningen. Ingen kan leva på bara tro utan det krävs att man gör något och i detta fall så finns pengarna att hämta genom att begränsa invandringen.
Olli: Att många barnonkologer snart går i pension är ju ett problem, men inte tror jag att vi för den skull kommer att stå utan dessa onkologer, det kommer nya.
Jag vet inte hur pengarna inom sjukvården fördelas, men jag vet att cancervård är fruktansvärt dyr och att man får fram nya och dyra cancermediciner. Det kostar väldigt stora summor för att en patient ska överleva bara några månader till, vilket det måste få göra.
Varje år insjuknar ca 55.000 i cancer och det sker hela tiden en ökning.
Jag vet inte hur pengar fördelas inom sjukvården men jag tror knappast att dessa läkare skulle anse att allt löste sig om vi inte hade invandrare här.
Bland äldre och barn bör det helst talas rikssvenska ,de äldre som ofta hör sämre måste få ha människor omkring sig som talar så att de förstår ,både inom äldrevården och på sjukhus ! Det är frågan om både säkerhet och trygghet. Barn behöver vuxna som talar svenska ,ganska logiskt eftersom vi bor i Sverige.
Istället för att bygga moskéer, lägg dom pengarna på sjuka barn istället
Och vad var ditt förslag till lösning då, Lisa?
Visst är det helt sjukt att sån här verksamhet ska finansieras medelst insamlingar.
Så artikelförfattarens sista utfall görs med all rätt, då man utan några större problem begriper att de pengar som försvinner in i invandringsindustrin kunde ha gjort bättre nytta i vårt samhälle.
För att inte även nämna hur våra förfäders intjänade medel används till mycken islamsk religiös fanatism. Gå bara in på Allmänna arvsfondens sida och se själv hur pengar flödar ut över islamska kulturföreningar från jordens alla hörn, istället för att gå till något vettigt, tex barncancerfonden.
@Lisa, Olli kan säkert svara för sig själv, men som jag ser det är det mera kostnaderna för detta spektakel än människorna i olika skepnader som Olli är f-bannad på. Jag tycker att dessa pengar skall läggas på sjukvård för de som betalt för sig och inte de som snyltar till sig sjukvården.
Tänk vad 40 miljarder kunde göra för cancersjuka barn, pengar som vi idag bara strör ut till ingen nytta.
När någon av dina nära drabbas av cancer så ser du nog hellre till att denna blir räddad och frisk än att sk. ensamkommande lever lyxliv för dessa pengar.
Jag läste artikeln med stort intresse och tyckte det var så roligt att höra att detta slutade lyckligt, att Iza till slut ser ut att bli frisk. Få vuxna överlever en elakartad hjärntumör, men här har man tydligen lyckats med en liten flicka. Och jag vet att om det är något man satsar på så är det barncancervård och utvecklingen har gått väldigt mycket framåt. Visserligen måste hon vara symtomfri i 5 år för att man ska vara säker, men det verkar ju ha gått bra hittills. Då ska man väl glädjas och inte börja förbanna muslimer.
För plötsligt får Olli en knäpp mitt i – vad jag trodde – var ett seriöst inlägg. Han får ett helt omotiverat utfall och börjar härja om islam och slödder och allt han kan komma på att spy ur sig.
Många muslimer arbetar och betala skatt och hjälper till med sjukvården både via skattsedeln och genom att arbeta på sjukhus. Det är ETT av skälen till att de fått komma hit. Alla muslimer är varken analfabeter eller arbetslösa.
Tummen ned för ditt inlägg.
Jag är av den uppfattningen att inga av de här sjukdomsprojekten skall betalas med skänkta pengar utan att det är vi solidariskt som skall betala med skattemedel. Finns det inga pengar till t.ex. barncancer, titta då runt och se var för blindtarmar vi kan kapa.
Gå gärna in på http://www.minstoradag.org