Av Olli Rein
Journalisternas mediegranskning är patetisk. Liksom Rapports skärskådning av lärarlegitimationerna. Ett samhälle med sådan analyskapacitet har problem
Ni får ursäkta mig om jag denna vecka återvänder till en yrkesgrupp som redan får alldeles för mycket uppmärksamhet. Som ni förstår syftar jag inte på betongarmerare (kod 7122 i standard för svensk yrkesklassificering), Bellboys (kod 9142), golfbanearbetare (kod 6113), frälsningsofficerare (kod 3480) eller toffelspikare (kod 8265). Jag syftar på den uttjatade yrkesgrupp som i den alfabetiska listan smugit sig in mellan jordgubbsodlare och judotränare: nummer 2451, journalist.
Det märkliga med journalister är att de ständigt talar och skriver om sig själva och sin verksamhet, men sällan säger något av intresse om just dessa ämnen. ”Mediegranskning”, nästan alltid utförd av journalister själva, består vanligen i lika delar inkvisition mot journalister som väljer en annan väg än den gängse och facklig kampanj mot medieägare och, i förekommande fall, arbetsledning.
I den opartiska och välvilliga anda som alltid genomsyrar mina försök att förstå samhället, har jag lekt med tanken att det är som det ska. Kanske finns inget att granska. Men jag undrar om det verkligen stämmer. Låt mig ta ett exempel.
Skolverket är just nu sysselsatt med att utfärda ”lärarlegitimationer”. Legitimationerna säger inte ett dugg om vad lärare faktiskt kan. Alla med giltig examen får vara Lucia. Men låt oss för ögonblicket glömma det och i?stället ta en titt på Rapports rapportering om Skolverkets legitimationsarbete.
Verket har hyrt in Proffice för att klara av registrering och sortering av inkomna ansökningar. Rapport ägnade nyligen ett antal inslag till att ifrågasätta det. Liksom så ofta byggde inslagen på ett ”avslöjande”. I detta fall uppgifter om att Proffice vid ett tillfälle anordnat en intern tävling i att registrera ansökningar snabbast.
Vinsten bestod av en ostbricka.
I botten låg ett vagt antagande om bristande rättssäkerhet. Tittare kunde till en början få intrycket att Proffice fattade myndighetsbesluten om legitimation. Nu var det inte så. Det gör Skolverket, efter registrering och sortering av Proffice. Då försvann den invändningen, allvarlig om den stämde, ut i kulissen.
Tyngden lades i stället på ”avslöjandet”. Hade den hetsiga tävlingen lett till mängder av felregistreringar? Tittare fick lätt det intrycket. Men så visade Skolverkets utredning att endast 450 anmälningar av över 80 000, 5,6 promille, felregistrerats. En del av felen berodde på de lärare som fyllt i blanketterna.
Kvar fanns då en tredje front, som behändigt öppnats redan från början: Proffice anställda hade det jobbigt. Till en början fick de inga städerskor, utan tvingades städa sina egna kontor. Det saknades kontorsmateriel, lunchrummet var litet och så det verkligt upprörande: ingångslönen på Proffice ligger runt 20 000 kronor i månaden. På Skolverket är den, för liknande arbetsuppgifter, 30 000 kronor i månaden.
Rapports reporter Mikael Pettersson formulerade ”frågan” så här till Skolverkets enhetschef Niklas Westin: ”Så 10 000 förlorar den person som annars skulle varit här?”
När allt annat fallit bort var alltså Rapports vinkel att Skolverket agerat skandalöst genom att, inom ramen för lagar och avtal, hushålla med skattebetalarnas pengar.
Det är möjligt att det är udda av mig att uppfatta den vinkeln som udda. Såvitt jag sett och hört efter att ha plöjt igenom de senaste veckornas ”mediegranskning” i Sveriges Radio och diverse tidningar, har i alla fall ingen vars yrke är att granska granskarna slagits av samma tanke.
Jag påstår förstås inte att Rapport har avvikit från den journalistiska normen. Inte heller att ”mediegranskarna” gjort det. Det är just det som får mig att tro att vi har ett problem.
Johan Hakelius är författare och kolumnist. Han medverkar i Affärsvärlden med en krönika varannan vecka.
Johan Hakelius
Mejla reportern