Regeringen lägger fram argumentet att Europas mest extrema flyktingpolitik behövs för att trygga vår framtid och att de miljarder som kastas ut är väl investerade pengar för en välfärd som står inför stora utmaningar.

I och med detta avslöjar regeringen att man inte tänker repatriera de flyktingar som anländer till Sverige i tiotusentals och att de gör mer nytta som arbetslösa i Sverige än för uppbyggnaden av sina egna hemländer. Vad är det för framtid som väntar i de länder varifrån majoriteten av flyktingarna kommer om de utbildade, ekonomiskt starka  och innovativa väljer att stanna i ett Europa under kris?

Ett återkommande argument från vår statsminister är att man så fort som möjligt ska skapa förutsättningar för flyktingarna att komma ut på arbetsmarknaden och att de ska bli självförsörjande. I partiledaredebatten den 7/10 togs just arbetslösheten upp som det stora ämnet och inte minst den ungdomsarbetslöshet som riskerar att skapa en generation av ungdomar som förblir utanför. Man pratade också om vikten av utbildning och hur arbetsmarknaden i dag efterfrågar välutbildad arbetskraft i allt högre utsträckning. Huruvida framtida generationer ungdomar går en tryggare och ljusare framtid till mötes är svårt att sia om, men spådomarna från ”marknaden” i Västvärlden är allt annat än ljus. I partiledardebatten kunde vi höra hur samtliga partiledare var bekymrade över nuläget och framtiden, fattas bara annat. 7,5% av den arbetsföra befolkningen står utan arbete och var fjärde ungdom saknar ett jobb att gå till. Lägg därtill att bostadsmarknaden för ungdomar är katastrofal och inte minst för många studenter som tvingas tacka nej till studier för att inga lägenheter finns tillgängliga.

När man pratar om arbetslöshet lägger de politiskt korrekta gärna fokus på de utrikesfödda och inte minst de nyanlända från länder i tredje världen. Sanningens mynt har också den en annan sida. Visst är oacceptabelt många nyanlända arbetslösa och många har hunnit bli pensionärer utan att ha jobbat en dag under sin vistelse i Sverige. Dock finns det andra grupper som har lika svårt att finna en egen försörjning. Det finns ny- och välutbildade ungdomar som genomgått en 12-årig utbildning och kanske också högskola och universitet, men som inte får något arbete. Här finns det också 50-60-åringar med 30-40 års yrkeserfarenhet i bagaget, som inte heller de får nytt jobb i dagens Sverige.

I detta läge väljer alltså Sveriges regering att bedriva en invandringspolitik som inget annat land i Europa sett maken till. Nya rekordsiffror uppvisas varje år och de försvaras med nu väl inövade floskler om 600 000 utrikesfödda som går till jobbet och att hela välfärdsapparaten skulle rasa samman om inte utrikesfödda ställer upp med sin kunskap. Visst, jättebra, men belys också den andra sidan av myntet där 100 000-tals nyanlända inte går till jobbet, aldrig har gjort det och aldrig kommer att göra det. Beskriv också hur man importerar frisörer, kökspersonal, serveringspersonal, städare och andra yrkesgrupper där majoriteten av de redan arbetslösa kan gå in och ta de jobb som erbjuds. Därutöver står partiledarna i debatter och hävdar att denna politik är nödvändig och i media kan vi läsa hur regeringen skjuter till miljard efter miljard för att starta projekt och skapa förutsättningar för att få ut nyanlända på arbetsmarknaden. Då frågar sig vän av ordning, vilka jobb det handlar om? Vad är det för jobb som vår statsminister talar om? Vad är det för jobb som de cirka 400 000 arbetslösa inte kan få? Vad är det för jobb som outbildade analfabeter utan yrkeslivserfarenhet kan få på en arbetsmarknad som kräver allt större kunskap och ställer allt högre krav? Vad är det för jobb som somalier och afghaner kan få som nyutbildade svenska ungdomar och 50-åringar med 30 års yrkeserfarenhet inte kan få? Hur många miljarder ur vår gemensamma statskassa tänker man vika åt denna misslyckade integrationspolitik?

Självklart är det så att alla arbetsföra människor i arbetsför ålder ska försörja sig själva och inte genom vårt frikostiga trygghetssystem. Ingen ska tillåtas komma till Sverige i tron att man kan finansiera sin vardag med hjälp av bidrag och förmåner i all evinnerlighet. Därför är det bra att denna regering och kommande trycker på och börjar ställa krav på de som anländer, men det känns som att orden och lösningarna bara är en dimridå och inte verklighetsförankrade. Oavsett om du är en man från Irland som bosätter dig här eller en kvinna som anländer som flykting från Somalia, har du en skyldighet att försörja dig själv. Givetvis kan förutsättningarna variera, men det finns ingen ursäkt för att arbetsföra personer i arbetsför ålder inte ska ta ett arbete och bli självförsörjande, oavsett om du är svensk och heter Pettersson, irländare och heter McLaughlan eller somaliska och heter Muhammed. Problemet är att det inte finns jobb till alla.

Ett argument som ligger regeringen och oppositionen varmt om hjärtat är enstaka exempel på livsöden och gärna små barns, med det givna syftet att dessa ska bana väg för en extrem invandringspolitik. Jan Björklunds hjärtkramande berättelse om den 12-åriga somaliska flicka som förlorat ett ben, sina anhöriga och allt, fick denna gång stå som symbol för det toleranta och medmänskliga Sverige. Hur en enbent 12-årig flicka utan anhöriga kan ta sig hela vägen till ett land hon förmodligen aldrig hört talas om, borde givetvis generera ett antal följdfrågor, men att Sveriges övriga partiledare eller programledarna skulle drista sig till det, vore naturligtvis att önska  för mycket. Finansieringen av resan är självklart också den en välbefogad fråga. Jan Björklund och övriga ledare i 7-klövern attackerar gärna Jimmie Åkesson i debatter med orden att han bara ser på invandrings- och flyktingpolitiken med ett öga. Detta framkallar givetvis en fundering över 7-klöverns egen tolkning av invandrings- och flyktingfrågor. Hade Jan Björklund sett på saken med sina bägge ögon, hade han lika gärna kunnat ta upp exemplet med de somalier som rånade, misshandlade och tände eld på Rudolf Moilanen. Även de har sökt och fått asyl i Sverige. Nu låter detta sig inte göras för då skulle hela bilden av svensk flyktingpolitik rämna och svenska väljare skulle ges en annan syn på verkligheten än den med små jollrande barn och vuxna som fäller tårar i TV.

Kostnaden för detta flyktingkalas är en annan fråga som är tabubelagd hos 7-klövern. Jag tänker inte ta upp den här, men påminner er om Glava slott där Migrationsverket (vi skattebetalare) hyr in sig för en kostnad av 380 000 kronor per dygn, cirka 139 miljoner per år.

Miljöpartiets krav på en ännu generösare flyktingpolitik borde få en och annan att fundera. Även en miljöpartist borde se de problem som tornat upp sig efter den borgerliga regeringens minst sagt oansvariga flyktingpolitik, men nu är ju en miljöpartist alltid en miljöpartist. Deras politik som bygger på att alla ska få lika mycket, hur mycket man än bidrar med och utan att förklara hur detta ska lösas och finansieras, överlåter jag till de som orkar att analysera. För mig är Mp något man torkar upp på golvet efter en natt med vilt festande.