Olli Rein
Malmös svartklubbar har blivit vardag för festande unga vuxna. Trots riktade insatser från polisen har intresset och besökarna inte sinat. Man kommer hit för att festa vidare, säger ”Mattias”, en av besökarna på Industrigatans svartklubb. Malmös svartklubbar är långt från de politiska ideal som först bidrog till att olagliga dryckestillhåll skapades. Traditionen går tillbaka till 60-talet men intressena är helt annorlunda idag.
Samtidigt som klassiska klubbar som Tritnaha och Docklands har ett nostalgiskt skimmer över sig kretsar klubbarna på Norra Grängesbergsgatan och Industrigatan i Malmö kring droger, vapen och smuggelsprit.
Det är heller inte speciellt svårt att hitta dit. Om alla vägar bär till Rom, leder nog alla Malmös svarttaxis till en svartklubb. Det är ett nätverk där ljusskygga element har full koll på efterfrågan och har skräddarsytt tillgången. Det tar fem minuter, sedan blir jag och en vän erbjudna en bil från Folkets park. Väl i taxin får vi ett smörgåsbord av möjligheter i Malmös undre värld.
– De har precis stängt två på Norra Gränges, men en är fortfarande öppen där. Annars kanske Industrigatan funkar för er, frågar chauffören.
Vi väljer Industrigatan. En kort tur senare har vi blivit framkörda till porten för femtio kronor. Väl där står två män av sorten man inte gärna vill hamna i konflikt med. De har precis bryskt sagt åt en man att han inte får komma in. När vi kommer fram är det dock andra tongångar och för hundra kronor var släpps vi in i en stor mörk lokal som endast hålls upplyst av några gröna discoljus och en dunkelt upplyst bardisk längs ena kortsidan.
Influenserna är tydliga. Det ska vara industriellt, mörkt och techno, det känns som en dålig kopia av de trendsättande tyska klubbarna i Berlin och när vi kommer dit vid ett-tiden är det knappt 30 personer i lokalen. Det ska dock snart bli fler.
En öl kostar 30 kronor för min vän, 20 kronor för kvinnan som står näst i kö. Själv gör jag en snabb överslagsräkning och kommer fram till att 24 burkar av den öl som serveras kostar runt 50 kronor i Tyskland. Vinsterna är med andra ord stora. Och det är inte direkt aktuellt att be om kvitto.
Ganska snart kommer vi i kontakt med ”Mattias”. Han är berusad och ger ett stirrigt intryck. Man behöver inte vara narkotikaspanare för att inse att han antingen är påverkad eller väldigt gärna vill bli påverkad av narkotika. Något han senare är helt öppen med.
– Det är jävligt enkelt att scora här, det mesta man vill ha tag på finns här, säger han.
Mattias förklarar det låga besöksantalet med att folk fortfarande hänger på vanliga krogar. ”Men om ett par timmar kommer det fyllas på här”, säger han. Själv tycker han att det är roligare att gå hit direkt.
– Det finns inte så många andra ställen som det här, man får oftast ta sig hit eller till Norra Gränges, säger han.
Musiken är öronbedövande och precis som Mattias säger börjar allt fler människor komma in ju senare klockan blir. Det är vanliga ungdomar mellan 20 och 30, mestadels killar. De tjejer som är här ser yngre ut än så.
Det enda som är ordentligt upplyst i lokalen är toaletterna. Tre bås finns att tillgå och ganska snart ser man ett mönster. 2-3 festsugna besökare går in på toaletten, fem minuter senare kommer de ut igen, ännu mer festsugna och tydligt påverkade.
Mattias kommer mot mig. Han stannar och pratar med en man helt klädd i vitt, med blonderat hår och vitfärgade linser. Ett handslag senare kommer Mattias fram med en belåten min, han har precis köpt ett gram amfetamin för 200 kronor, något som han säger kommer hålla igång honom hela kvällen.
Det är ett köp som inte tar mer än 30 sekunder från att första kontakten togs. Inget hymlande, ingen reagerade. Droger är vardag.
Det börjar dock bli stökigt. Många är uppenbart påtända, musiken höjs, nästan alla dansar. Mattias försvinner i vimlet och allt jag och min vän försöker säga till varandra drunknar i technobas.
Vi tar oss ut igen, solen har börjat gå upp och när vi har gått 300 meter slutar det så smått ringa i öronen. Inga tecken finns kvar från svartklubbsbesöket.
Och vad gör då Malmös starke man Ilmar Reepalu åt de här svartklubbarna då? Han lämnar årligt driftbidrag med mellan 0,5 till 1 miljon svenska kronor, direkt från Malmö kommuns skattebetalares kassa, till dessa synnerligen behjärtansvärda ändamål. Det är Socialdemokraternas sätt att prioritera utgifterna. Mest till dem som behöver mest, från dem som skattar mest. Och Malmös undre värld skrattar hela vägen till sina utrikes semestermål.