Av Olli Rein
När jag läste Petterssons inlägg om Anders Ahlgren 53 och den chef Karin Welin, som han tidigare hade gett en stor löneförhöjning, när man just hade konstaterat att Södermanlands Landsting skulle tvingas att göra sin största neddragning i budgeten på mycket länge, så var det vanmakt och vrede jag kände. Nu har Karin Welin kliat Anders Ahlgrens rygg och ger honom, när han på eget initiativ slutat 8 månader efter sin uppgörelse med Karin Welin, fortsatt lön på 101 000 kronor i månaden samt tjänstebil i 12 år, som tack för att Anders har givit henne 135 000 i månadslön och tjänstebil i ett av Sveriges minsta Landsting.
Jag håller med Pettersson i allt han skriver i inlägget ”Grattis Anders” och konstaterar att Sven Delblanc i mitt inlägg om ”Nomenklaturan” har gjort en mycket bra tolkning på poetisk prosa redan för ganska länge sedan, om hur Nomenklaturan tar för sig av de allmänna medlen. Sven Delblanc dog nämligen 1992. Som jag har skrivit där, så är jag övertygad om att Sven hade stått på vår sida om han fortfarande hade levt.
Det är också förvånansvärt ofta som mina och Petterssons alster passar in i varandra, ungefär som dessa två gör. Jag kan intyga, vilket Pettersson också kan göra, att vi inte har mejlkontakt eller annan kontakt mer än högst en gång per vecka i genomsnitt. Vi tar alltså våra beslut om vad vi ska skriva om helt självständigt, utom någon enstaka gång. Detta är inte en sådan gång.
Jag har uppdaterat ”Nomenklaturan” med två videostumpar, där Sven Delblancs mustiga berättelse om Hedebyborna når en hög grad av komiska inslag. Om man gillar den sortens humor vill säga.