Khomeinis islamister – det nya hotet mot västvärlden
I början av januari 1979 tvingades shahen av Iran lämna sitt land, störtad av en liten gubbe med bistra svarta ögon. Världen fick lära sig ett nytt namn: ayatollah Khomeini.
Och börja oroa sig för ett nytt hot: de dödsföraktande islamska fundamentalisterna.
Men hur kunde denna ultrareaktionära medeltida präst störta den internationellt respekterade shahen, som var en sådan god vän med USA, som var så rik på olja och som ville reformera sitt land?
Vad var det som hände?
Shah Reza Pahlavi hade styrt landet från sin påfågelstron sedan 1941. För många veckotidningsläsare i Sverige var han mest känd för att ha förskjutit den sorgsna Soraya, eftersom hon inte kunde få barn. För att sen gifta sig med Farah Diba, hon med frisyren.
Hatad av mullorna
För andra var han mannen som ville göra sitt efterblivna land mer västerländskt.
Han genomförde också en ”vit” jordreform som retade upp hans främsta stöd, den rika godsägarklassen. Samtidigt som den förstärkte mullornas hat, eftersom kyrkan hade enorma markområden.
Jordreformen misslyckades också. Iran som tidigare kunde exportera spannmål fick nu importera till höga priser. Maten blev dyrare.
Han ville snabbt industralisera landet och vräkte ut pengar från landets enorma oljereserver, och de unga männen lockades till städerna där de blev arbetslösa.
De fattiga kunde se hur korruptionen växte och hur Teheran och andra städer blev västerländska nöjesmetropoler, där de rika levde ett utmanande lyxliv.
Oppositionen ökade och shahen och hans hemliga polis slog tillbaka hårt och skoningslöst.
All politisk opposition slogs ned. Partierna förbjöds och oppositionen skrämdes i landsflykt, om man inte slängde dem i fängelse och utsatte dem för tortyr, eller mördade dem.
Motstånd i moskéerna
Det fanns en plats där shahens soldater trots allt inte vågade bryta sig in. Moskéerna. Och här spred nu landets 80 000 mullor ljudband med ayatollans röst som skanderade sitt hat mot shahen. Och folket lyssnade och gick ut på gatorna och skrek ut sitt missnöje.
Snart vacklade också shahens trognaste stöd, officerskåren.
För vad gör man med miljoner dödsföraktande demonstranter? Skjuter dom?
Vad gör man om soldaterna vägrar lyda order och istället ansluter sig till demonstranterna?
Shahen, hans Farah Diba och deras barn fick ge sig iväg. De flydde till Egypten där shahen dog i cancer i juli 1980.
Han efterträddes av en hätsk liten man, som av sina många miljoner anhängare betraktades som den ende som kände Guds vilja. I praktiken Gud.
Khomeini förvandlade snart Iran till den religiösa intoleransens barbariska högborg.
Spreds över gränserna
Hans arkebuseringspatruller ställde helt sonika upp motståndarna mot murarna. Först shahens män. Sedan vänsteropinionen. Hans revolutionära fanatiska garde pryglade upp kvinnor som inte bar slöja på gatorna. Kvinnor stenades om de misstänktes för äktenskapsbrott.
Den islamska fanatismen spred sig över gränserna till oro för andra muslimska regimer, och västerlandet fick en ny hotbild bredvid den bleknande kommunismen.
1989 dog Khomeini. Den islamska fundamentalismen förlorade sin starkaste drivkraft. Men nog oroar den fortfarande.
Bosse Sandström
För länge sen kunde man ju även skriva om sanningen i Aftonbladet, men vad hände tänker Olli, varför är allt osant och vinklat till oigenkännlighet av redaktionerna. Sant blir osant och osant blir sant, visst var det bättre förr, med raka rör och ös till max.