Nedkortad version från bloggen Oskorei av Olli Rein

Idag kommer det danska folketinget att rösta om ett lagförslag som innebär att utlänningar som begår brott i Danmark utvisas. Förslaget kommer med största sannolikhet att röstas igenom, eftersom de båda största vänsterpartierna, Socialdemokraterna och Socialistisk Folkeparti, också ger det sitt stöd.

Detta illustrerar hur den danska debatten normaliserats i betydligt högre grad än den svenska. Om en öppen debatt fördes skulle de flesta anse att en sådan lag är av godo. Dels av rent praktiska skäl, som en möjlighet att minska brottsligheten med dess kostnader av både ekonomisk och mänsklig art, dels av andra skäl som kan vara svårare att sätta fingret på. Dessa skäl hänger samman med ett par begrepp som vår demokratiska välfärdsstat vilar tungt på, begrepp som aldrig ges ett namn. De förtjänar att diskuteras öppet.

Reciprocitet och tacksamhet

Vår välfärdsstat är svår att föreställa sig utan reciprocitet, den kan beskrivas som en väv av ömsesidiga relationer mellan medlemmarna av ett givet folk. Bland annat bygger den på en tydlig arbetslinje, den som idag åtnjuter sociala skyddsnät har tidigare arbetat eller kommer senare att arbeta för att bidra till det gemensamma (det finns undantag, men de kan förklaras med att personens föräldrar bidragit till det gemensamma, reciprociteten är till sin natur nämligen också intergenerationell). Kopplade till sociala rättigheter är också de politiska, den svenska välfärdsstaten var därför också en demokrati.

Den nuvarande massinvandringspolitiken underminerar den reciprocitet välfärdsstaten bygger på. Dels genom att verkligheten står i konflikt med idealet, utomeuropeiska invandrare lever i hög grad på bidrag av olika slag och kommer i många fall ha svårt att komma i egenförsörjning. Dels genom att den ideologi uppbyggd kring ömsesidighet som välfärdsstaten vilar på nu förnekas. Relationen mellan svensk skattebetalare och, säg somalisk, bidragsmottagare är inte ömsesidig. Men i den offentliga diskursen får detta inte nämnas, vare sig som ett problem eller som något som bör åtgärdas. Istället för att vara relationer mellan människor blir välfärden därför en uppsättning rättigheter, förmedlade av en politisk och medial kast. Detta illustrerar i förbigående sagt hur abstrakta ideologier om ”mänskliga rättigheter” står i konflikt med det demokratiska ideal välfärdsstaten byggt på. Den nyanlände kan lätt bibringas uppfattningen att det är landets politiker snarare än landets invånare han eller hon står i skuld till.

Samtidigt försvinner ett viktigt förmedlande led i den ömsesidiga relationen helt ur diskursen, nämligen tacksamheten. Om jag hjälper dig, så kommer du att vilja hjälpa mig i framtiden eftersom du känner en skuld av tacksamhet. Tacksamheten är idag ett lika tabubelagt begrepp som arier eller skam, det upplevs instinktivt av kulturmarxisterna vara mycket opassande att ens nämna ordet i politiska debatter. Detta underminerar välfärdsstaten och demokratin, den som inte kan känna tacksamhet kan heller inte fungera socialt eller politiskt. Det leder förövrigt också till ökad främlingsfientlighet, de känslor av motvilja många känner inför invandrare som inte kan uppföra sig kan sammanfattas i ordet ”otacksamhet”.

Det extrema exemplet på otacksamhet är kriminalitet. Här har vi att göra med individer och grupper som utgör ett direkt förnekande av reciprocitetsideologin. Den outtalade tacksamhetsskuld de befinner sig i genom att ha fått tillgång till svenskarnas eller danskarnas land och välfärdssystem förnekar de genom att dessutom utsätta dessa folk för brott. Att stillatigande acceptera detta är ett ytterligare förnekande av de grunder på vilka den demokratiska välfärdsstaten vilar.

Olli anser att det här är de elementära begrepp som politikerna idag har satt på undantag. Det här är klara och tydliga regler för samexistens som gäller för sunda och kloka människor över hela Världen. Därför är det ett oerhört underskott av demokrati, att försöka ändra på detta förhållande människor emellan, som våra översittare i den av oss valda församlingen nu försöker göra.

Läs hela inlägget på bloggen Oskorei