Krönika i Aftonbladet av Johan Hakelius
Schibbye, ska Kuba fängsla journalister?
I mars 2003 grep Kubas säkerhetstjänst Reportrar utan gränsers korrespondent Ricardo González Alonso och 74 andra, många journalister. Alonso dömdes till 20 års fängelse, släpptes efter sju år och utvisades.
De sista gripna utvisades i våras, år 2012. I november 2004 uttalade sig Pär Johansson, då ordförande för Revolutionär Kommunistisk Ungdom, RKU: ”Kuba har som alla andra länder rätt att försvara sin existens som land. De 75 ”demokratiaktivisterna” är inte politiska fångar, de är spioner för en fientlig, utländsk makt, och dömdes i domstolar.”
Intervjun är ett slags pressmeddelande. Den som agerar informationschef är Martin Schibbye. Längst ned står det (telefonnummer strukna): ”För mer information och kontakt med RKU under helgen ring XX eller till RKU:s ordförande Pär Johansson XX eller Martin Schibbye, redaktör för RKU:s tidning Rebell XX.”
Frågor om Kubas rätt att spärra in journalister kunde lika gärna ställas till Martin Schibbye som Pär Johansson.
Martin Schibbye var inte gymnasist hösten 2004, han var 24 år gammal och fil kand i statsvetenskap. Året efter rapporterar han i Proletären från ”världsungdomsfestivalen” i Hugo Chavez Venezuela, som representant för RKU: ”Vårt budskap till Venezuelas folk, som vi ofta fick upprepa i talkörsform var kort och gott: ”Chávez amigo, los suecos están contigo! Chávez kamrat, svenskarna står bakom dig.”
Från en liknande tillställning i Algeriet 2001 berättar han för Proletären att ”festivalens politiska räddning” var ”de stora delegationerna från Kuba, Nordkorea och Vietnam”.
Arrangören, Demokratisk Ungdoms Världsfederation, har en hemsida fylld av hyllningar till Kim Il Sung. DUV:s senaste sammanträde hölls i Zimbabwe, vars regim också hör till organisationens favoriter.
Hur det är med pressfriheten i Nordkorea, Venezuela och Zimbabwe framgår av Reportrar utan gränsers hemsida.
I dag håller Reportrar utan gränser ett samtal på bokmässan till stöd för fängslade journalister. Martin Schibbye talar. Är det bara jag som tycker att det är problematiskt? Jag kan förstå om den traumatiska upplevelsen i Etiopien har fått Schibbye att ändra åsikt. Det bör i så fall respekteras.
Men är det inte rimligt att be honom berätta om hur han insåg att pressfrihet även bör gälla på Kuba? Eller i Nordkorea och Venezuela.
Det är inte fråga om ”insinuationer” eller ”smutskastning”. Inget skäl att glömma bort Lundinsfären och Carl Bildt.
Men det är en fråga om att inte delta i kollegial självcensur.
Skrivet av Johan Hakelius på AB
-Pettersson har länge insett att journalistkollegorna skyddar Schibbye och hans kompis Persson i stället för att kritiskt granska deras umgängen med revolutionära kommunister och islamister.
Bra gjort Hakelius. Tidigare på Petterssons HÄR
