Av Olli Rein

Diskussionen om vad islam egentligen står för och i vilken mån det präglar vår tids muslimer skulle med fördel kunna breddas genom jämförelser med olika riktningar inom judendom och kristendom. Fakta saknas inte. En grundläggande information finner man i Karen Armstrongs böcker ”Historien om Gud” och ”Kampen om Gud”. En mycket kritisk genomgång av islams urkunder och historia ger pseudonymen Ibn Warraq i ”Why I am not a Muslim” (Prometheus Books, 1995). Koranen finns att läsa på både svenska och engelska. I boken ”Gud, en biografi” har religionsvetaren Jack Miles beskrivit gudsbildens utveckling inom judendomen på ett sätt som ger vägledning också då det gäller förhållanden inom islam.

De monoteistiska skriftreligionernas förment gudagivna urkunder var i ett tidigt skede deras största tillgång. De gav den religiösa verksamheten enhetlighet och stadga. Men urkundernas fastslagna gudsbilder och påbud blir med åren föråldrade. Kulturer och samhällen utvecklas i takt med att människors kunskaper och erfarenheter växer. Även de mest bokstavstroende tvingas till vissa kompromisser och eftergifter för att överleva.

Den vanliga lösningen i alla etablerade samfund är att göra ett urval i texterna. Man undviker det mest orimliga eller stötande och betonar sådant som lättare kan anpassas till samtida synsätt eller egna preferenser. Alternativt tolkar man vissa framställningar som enbart allegorier. Problemet är att alla troende inte gör samma urval.

Den som ser en förebild i Gamla Testamentets skildring av Josua och hans verk blir i vår tid en farlig extremist. Om några valde att betona vissa av kristendomens numera mindre beaktade sidor, till exempel i Lukas 12:49-53 och 14:26-27, skulle de

troligen löpa en liknande risk.

Men kristendomens urkunder skiljer sig från judendomens och islams genom att inte innehålla några uppmaningar till våld och folkmord. Jesus gick aldrig längre än till att ta död på ett fikonträd. Och Ananias och Sapfeira, som i likhet med dagens kristna hade lagt undan en del pengar för egen räkning, avrättades inte av de rättrogna i den urkristna församlingen utan tycks ha dött genom gudomligt ingripande, enligt Apostlagärningarna.

Muhammed står närmare den krigiska Josua. Medan profeten i de tidiga surorna lägger tonvikten på försoning och barmhärtighet blir han i de senare texterna alltmer benägen att kräva krigisk erövring, slaveri eller död för de besegrade, privilegier för egen räkning, avrättning av oliktänkande och stympning som straff för egendomsbrott. Och enligt de fyra klassiska tolkningarna är det de senare surorna som gäller när det finns motsägelser i Koranens text.

I en artikel (DN 2011-01-13) konstaterade integrationsminister Erik Ullenhag ”Det är oacceptabelt att enskilda fanatiker eller rörelser baserade på extremistisk politisk grund kränker andra individers rättigheter. Lika oacceptabelt är det att en viss grupp tillmäts kollektivt skuld.” I det väsentliga har han rätt. Men gäller det verkligen en i första hand politisk grund?

När ayatolla Khomeini genom sin fatwa dömde Salman Rushdie till döden, hävdade många att det var en avvikelse från islams värdegrund. Khomeini, som hade ägnat hela sitt vuxna liv åt att studera Koranen och de grundläggande uttolkningarna av profetens budskap, skulle alltså vara okunnig om deras innebörd. Det verkar inte trovärdigt. Däremot är det sant att många andra riktningar inom dagens islam inte delar Khomeinis uppfattning.

Ullenhag påpekar att mindre än en promille av Sveriges 400 000 muslimer har klassats av Säpo som ”våldsbejakande islamister”. Flertalet muslimer och de rörelser de tillhör har valt att betona andra sidor av islam, och många nominella muslimer är helt enkelt inte religiöst intresserade. Åtskilliga skulle kanske helst vilja lämna sin fäderneärvda religion men avstår på grund av de sociala komplikationerna. Möjligen spelar det också en roll att det egentligen är belagt med dödsstraff att överge islam.

Ett avhopp kunde i vissa fall försvåra kontakten med anhöriga i hemlandet. Man kan lätt konstatera att liknande förhållanden – men utan risken för straff – gäller flertalet av dem som nominellt tillhör olika kristna samfund. De följer inte kyrkans normer. De deltar inte i församlingslivet. Födelsetalen i katolska länder som Spanien och Italien visar vad vanligt folk anser om Vatikanens inställning till preventivmedel. Och inget kristet samfund gör ens ett försök att tillämpa den syn på ekonomi som präglar Nya Testamentet.

Men det här betyder inte att ”våldsbejakande islamister” har missförstått vad islam handlar om. De har bara valt att följa anvisningarna i andra avsnitt av de heliga urkunderna. Och deras uppfattning vilar på en fast religiös grund som kan beläggas, såväl i Koranen som i de fyra klassiska uttolkningarna – och i den historiska praktiken. Det är sant att den muslimska kulturen under ganska långa och viktiga perioder visade större tolerans än den samtida kristendomen. (Det var å andra sidan inte särskilt svårt.)

Men många av dem som bevarade och delvis utvecklade arvet från antiken eller framträdde som fritänkare fick betala med livet för sina insatser. Flera av de mest framträdande tillhörde tvångsrekryterade folkslag eller tolererade minoriteter – perser, berber, judar och kristna – som ständigt riskerade att ett maktskifte skulle göra slut på den villkorliga toleransen. Ibn Warraq ger en lång rad exempel.

I modern tid har islam haft större svårigheter än de andra skriftreligionerna med att anpassa sig till en föränderlig värld. Gapet har blivit för stort. Att som i Saudiarabien avskärma halva befolkningen från flertalet verksamheter utanför hemmet är både mänskligt och ekonomiskt ohållbart. Utan rikedomen från den alltjämt flödande råoljan skulle de kompromisslösa varianterna snabbt vittra sönder som ekonomisk och politisk maktfaktor. Religiöst motiverade begränsningar av öppen debatt och fri forskning medför stagnation och isolering.

Motståndet mot sekulära statsbildningar inom viktiga grenar av islam har lett till ett envist bevarande av omänskliga lagar och straff där. För en klassiskt rättrogen muslim är sådant som demokrati och mänskliga rättigheter en styggelse. Det är underkastelse under Allah och hans i Koranen uppenbarade ord som gäller. Religiösa ledare har makten eller ett avgörande inflytande är medborgarnas privatliv ständigt bevakat och begränsat.

Det finns exempel på muslimer som efter en tid i Västerlandet har blivit ännu mer övertygade om den egna religionens fördelar. Men särskilt bland yngre människor är det långt vanligare att det västerländska samhället utövar en väldig attraktionskraft. Inget talar för att 4–5 procent muslimer i ett land som Sverige skulle utgöra ett hot mot inhemska lagar och traditioner.

Det är den svenska yttrandefriheten, kvinnosynen, valfriheten och jämlikheten som trots sina brister utgör ett hot mot dem som i sitt nya hemland vill bevara sedvänjorna från muslimska hemländer. I en kamp mot moderniteten är den första generationen av muslimska invandrare dömd att förlora. Det stora flertalet av deras ungdomar kommer att överge dem om de inte kan anpassa sig till det moderna västerländska samhället – och om vi svenskar bara låter bli att stänga ungdomarna ute.

Nu finns det ett litet fåtal unga muslimska män som ser sina könsbaserade privilegier hotade, som inte orkar leva med det personliga ansvar som är frihetens följeslagare, och som drömmer om en himmelsk belöning med sköna jungfrur, som egentligen bara är en sorts Uppblåsbara Barbara utan åsikter eller egen vilja.

Det stora flertal som i vissa avseenden vill fortsätta att leva som muslimer men som har insett att lagar och regler från 600-talet inte kan gälla i vår tid utan att granskas av förnuft och samvete, de har en viktig uppgift. De

måste överbrygga gapet mellan bokstavstron och moderniteten. De måste övertala de våldsbejakande innan det är för sent. De ska inte skuldbeläggas. De behöver vårt stöd. Men låt oss inte odla några illusioner om vad Koranen faktiskt förespråkar. Fundamentalistiska religioner är ett elände, och som värst blir det när de är kopplade till en bestraffningarnas teologi.

Skapad av Bo Lindblom 26 feb, 2011 16:16:43

Ollis egna funderingar

Texten ovan är skriven av Bo Lindblom pensionerad lärare, genom att klicka på Bo Lindbloms länk ovan, så får ni reda på mer om honom. Jag tycker att det är en välskriven och välbalanserad jämförelse mellan de tre skriftreligionerna. Där skillnaden i synen på våld för religionens skull och rent allmänt kommer fram tydligt, både i nutid och i tider som för länge sedan har varit. Bo Lindbloms uppfattning om Islam, som han klargör i sitt sista stycke, kan jag inget annat göra än att hålla med om.