Etikett: kristna

Jordanien

PetterssonLämna en kommentar

Av Pettersson som idag presenterar land nummer 32 i serien om hur ”fredens religion” islam behandlar kristna i olika islamska länder. Kristna valdes för att kristendomen är världens största religion och för att det är enkelt för var och en att jämföra med hur den ”intoleranta och rasistiska” kristna västvärlden behandlar muslimer som flyttat till väst med hur muslimer behandlar kristna runt om i världen.

Jordanien är ett av de mest västvänliga länderna i mellanöstern, traditionella kristna upplever viss religionsfrihet. Däremot är det inte tillåtet att lämna islam och de muslimer som blir kristna utsätts ofta för juridisk diskriminering, misshandel från familj och gemenskapskrets samt har svårt att skaffa eller behålla jobb. Men fler och fler muslimer blir kristna. Den evangeliska kyrkans medlemsantal fördubblades mellan 1995 och 2010. Det har gjort att myndigheterna oftare övervakar kyrkorna. Ett stort antal irakiska kristna har flytt till Jordanien, såväl som många muslimska flyktingar från Irak och Syrien, vilket har lett till ett större tryck på de kristna, speciellt de med muslimsk bakgrund.

Jordanien är ett av de mest välmående arabländerna med en välutbildad befolkning och ett jämförelsevis gott sjukvårdssystem. Den kungliga familjen, som anses härstamma direkt från profeten Muhammed, har länge åtnjutit bred respekt, men på senare år har det börjat höras missnöje med djupa klassklyftor och politisk ofrihet. Mer än halva befolkningen utgörs av palestinier, och Jordaniens läge som granne till Israel gör landet känsligt för kriser i regionen. Den välrustade försvarsmakten slukar mer än en fjärdedel av statsbudgeten.

Dagens Jordanien tros ha varit befolkat redan 6000 år f Kr. Många olika folk har under tidernas lopp stridit om makten i området, däribland assyrier, babylonier, perser, nabatéer (ett arabiskt nomadfolk) och romare. På 600-talet e Kr lade araber under sig regionen, men på 1500-talet erövrades den av de osmanska turkarna, som kom att styra långt in på 1900-talet. I slutet av första världskriget hjälpte engelsmännen araberna att köra ut turkarna för att 1920, av dagens Jordanien, Israel, Gaza och Västbanken, upprätta det brittiska mandatet Palestina. Året därpå skilde man av Jordanien och 1923 erkändes det, under namnet Transjordanien och med emiren Abdullah som ledare, som en nationalstat under brittiskt beskydd. Full självständighet fick landet först 1946, efter andra världskriget, då som det Hashemitiska kungadömet Transjordanien och med Abdullah som kung.

År 1952 utsågs den endast 16-årige Hussein till ny kung, sedan hans farfar Abdullah året innan mördats av en palestinier. Hussein kom att styra Jordanien i hela 47 år. Inrikespolitiskt styrde han med järnhand.

År 1967 tog Israel tillbaka Västbanken och västra Jerusalem i det s k sexdagarskriget med en stor palestinsk flyktingström in i Jordanien som följd. Många flyktingar var medlemmar i den Palestinska befrielseorganisationen, PLO, som efterhand togs över av mer radikala grupper och också blev allt mäktigare. Till sist ledde spänningar mellan PLO och Hussein till inbördeskrig 1970; PLO krossades och dess ledare tvingades lämna Jordanien. Sedan PLO indirekt erkänt staten Israel och övergett terrorismen inleddes 1991 fredsförhandlingar mellan Israel och en jordansk-palestinsk delegation; tre år därefter slöts ett fredsavtal.

När äldste sonen Abdullah tog över kungatronen 1999 inledde han en rad demokratiska reformer men avbröt snart försöken då fundamentalistiska islamiska grupper hotade att växa sig alltför starka. Utrikespolitiskt fortsatte Abdullah faderns väst- och USA-vänliga politik.

Starka familjeband fungerar ofta som sociala skyddsnät i Jordanien, som saknar ett heltäckande socialförsäkringssystem. Statliga arbetsgivare och privata företag med fler än fem anställda måste dock avsätta en liten del av de anställdas löner till viss sjuk- och arbetslöshetsersättning. En nationell hjälpfond finns också för särskilt utsatta grupper. Enligt FNs utvecklingsprogram (UNDP), levde i slutet av 00-talet ca 14 procent av befolkningen i fattigdom.

Jordanien har uppnått ett större välstånd än många andra stater i Mellanöstern, trots brist på naturtillgångar och en alltför liten jordbrukssektor, men främst tack vare utländskt bistånd, inkomster från jordanska gästarbetare utomlands och export av fosfat. Jordanien har också dragit fördel av sitt läge som knutpunkt för handeln mellan Europa och Mellanöstern samt av en välutbildad arbetskraft. Särskilt viktigt har palestiniernas kunnande och kapital varit för den ekonomiska utvecklingen, inte minst för finanssektorns tillväxt.

  • Statsöverhuvud: Kung Abdullah II
  • Folkmängd: 6,3 miljoner
  • Kristna: 320 000
  • Huvudreligion: Islam
  • Statsskick: Monarki

Tidigare länder i serien: Afghanistan, Saudiarabien, Somalia Iran Maldiverna Uzbekistan Jemen Irak Pakistan Nigeria Mauretanien Egypten Sudan Turkmenistan Tjetjenien Qatar Algeriet Komorerna Azerbajdzjan Palestina Libyen Oman Brunei Marocko Tunisien Kuwait Turkiet Tadzjikistan Syrien Förenade arabemiraten Djibouti

Källor: Landguiden, Open Doors m.fl.

Djibouti

PetterssonLämna en kommentar

Av Pettersson som idag presenterar land nummer 31 i serien om hur ”fredens religion” islam behandlar kristna i olika islamska länder. Kristna valdes för att kristendomen är världens största religion och för att det är enkelt för var och en att jämföra med hur den ”intoleranta och rasistiska” kristna västvärlden behandlar muslimer som flyttat till väst med hur muslimer behandlar kristna runt om i världen.

Djibouti på Afrikas horn, där Röda havet möter Adenviken, var en fransk koloni fram till självständigheten 1977. Djibouti består till största delen av öken utan naturtillgångar eller odlingsbar mark. Landet försörjer sig till stor del på inkomster från sin stora frihamn, järnvägsfrakt till Etiopien samt på att upplåta militärbaser åt Frankrike och USA. Utrikespolitiskt har Djibouti engagerat sig i arbetet med att mäkla fred i Somalia.

Även om islam är statsreligion skyddar konstitutionen religionsfriheten och generellt försöker regeringen upprätthålla dessa bestämmelser. Det verkar som om förföljelsen drivs av familjer och gemenskapskrets mer än staten. Den lilla kristna gemenskapen består mest av utlänningar. Det finns mycket få troende bland lokalbefolkningen och samhället försöker avskräcka folk att vända sig från islam. Landet är till 99 % sunni-muslimskt.

Folkgrupperna issa och afar vandrade stegvis in i det område som i dag utgör Djibouti från 200 f Kr. På 800-talet tog araber över handeln men fick från 1500-talet konkurrens av portugiser. I slutet av 1800-talet bildades kolonin Franska Somaliland. Vid en omstridd folkomröstning 1967 valde befolkningen att förbli en del av Frankrike.

Djibouti blev självständigt från kolonialmakten Frankrike 1977. Fyra år senare blev landet en enpartistat med det issa-dominerade RPP som enda tillåtna parti. Flerpartisystem återinfördes 1992 efter påtryckningar från Frankrike. Under 1990-talet ledde spänningar mellan de två stora folkgrupperna issa och afar till inbördeskrig. 1994 ingicks ett fredsavtal. RPP är än i dag regeringsparti och dominerar helt Djiboutis politiska arena.

Inbördeskriget under 1990-talet och en rad år med svår torka därefter har försämrat livsvillkoren för Djiboutis befolkning. Många har blivit beroende av utländskt livsmedelsbistånd. Fattigdomen är utbredd; omkring fyra av tio invånare måste klara sig på mindre än två dollar om dagen. Djiboutis ekonomi bygger nästan helt på servicesektorn, framför allt inkomster från hamnen, järnvägen till Etiopiens huvudstad Addis Abeba och från utländsk militär. Efter flera år med låg tillväxt har den djiboutiska ekonomin vuxit med 3-5 procent per år sedan millennieskiftet, mycket tack vare pengar från de utländska militärbaserna och från nya investeringar i hamntrafiken.

  • Statsöverhuvud: President Ismael Guelleh
  • Folkmängd: 906 000
  • Kristna: 15 000
  • Huvudreligion: Islam
  • Statsskick: Republik

Tidigare länder i serien: Afghanistan, Saudiarabien, Somalia Iran Maldiverna Uzbekistan Jemen Irak Pakistan Nigeria Mauretanien Egypten Sudan Turkmenistan Tjetjenien Qatar Algeriet Komorerna Azerbajdzjan Palestina Libyen Oman Brunei Marocko Tunisien Kuwait Turkiet Tadzjikistan Syrien Förenade arabemiraten

Källor: Landguiden, Open Doors m.fl.

Förenade arabemiraten

PetterssonLämna en kommentar

Av Pettersson som idag presenterar land nummer 30 i serien om hur ”fredens religion” islam behandlar kristna i olika islamska länder. Kristna valdes för att kristendomen är världens största religion och för att det är enkelt för var och en att jämföra med hur den ”intoleranta och rasistiska” kristna västvärlden behandlar muslimer som flyttat till väst med hur muslimer behandlar kristna runt om i världen.

Förenade arabemiraten – ett av de mest liberala länderna i Persiska viken. Författningen tillåter religionsfrihet fast lagen förnekar muslimers rättighet att byta religion. Samhället har en fientlig attityd mot kristna och regeringen sätter begränsningar för de kristna – som främst är utländska arbetare. Det rapporterades om en del utvisningar förra året. Evangelisering är förbjudet, men icke-muslimer kan fira gudstjänst och samlas fritt i privata hem eller tillägnade byggnader. Konvertiter till kristendom pressas att återgå till islam och måste dölja sin tro.

På bara ett halvsekel har de sju små absoluta monarkier vid Persiska viken som utgör Förenade arabemiraten genomgått en osannolik förvandling. Ännu på 1950-talet var dessa små ökenstater fattiga avkrokar som försörjde sig på fiske och smuggling, men så hittade man olja och pengarna började flyta in. Den nuvarande staten bildades 1971–1972 och har idag en materiell levnadsstandard som är få länder förunnade. Demokratin är däremot långt borta. Planeringen för ett liv efter oljan har gjort framför allt emiratet Dubai till ett internationellt handels- och nöjescentrum med flera av världens mest spektakulära byggnader.

För sjöfarande nationer har inloppet till Persiska viken i alla tider varit viktigt för handeln. Portugiser, holländare och britter konkurrerade med de lokala handelsmännen. Det blev till slut det brittiska imperiet som betvingade områdets stammar och emirer, men det innebar samtidigt att de fick ett skydd mot mäktigare grannar. I början av 1900-talet utvecklades Dubai till det dominerande emiratet, men för det viktiga pärlfisket inträffade en katastrof.

De flesta av de sju emiraten var mycket fattiga sedan pärlindustrin hamnat i kris, och inte förrän 1958 påträffades olja i Abu Dhabi och senare i två andra emirat. Med ett begynnande välstånd knöts emiraten tätare samman och 1971 blev Förenade arabemiraten en självständig federation. Abu Dhabi kom att dominera allt mer men även Dubai kunde öka sitt inflytande. Efter 1990 har en omfattande modernisering ägt rum.

Sett till bruttonationalprodukt (BNP) per invånare hör Förenade arabemiratens medborgare till de rikaste i arabvärlden, även om inte alla sju emirat är lika rika. Emiratet har 8 % av världens kända oljereserver.

  • Statsöverhuvud: President Sheikh Khalifa
  • Folkmängd: 7,9 miljoner
  • Kristna: 405 000
  • Huvudreligion: Islam
  • Statsskick: Förbundsstat av sju autonoma emirat

Tidigare länder i serien: Afghanistan, Saudiarabien, Somalia Iran Maldiverna Uzbekistan Jemen Irak Pakistan Nigeria Mauretanien Egypten Sudan Turkmenistan Tjetjenien Qatar Algeriet Komorerna Azerbajdzjan Palestina Libyen Oman Brunei Marocko Tunisien Kuwait Turkiet Tadzjikistan Syrien

Källor: Landguiden, Open Doors m.fl.

Syrien

PetterssonLämna en kommentar

Av Pettersson som idag presenterar land nummer 29 i serien om hur ”fredens religion” islam behandlar kristna i olika islamska länder. Kristna valdes för att kristendomen är världens största religion och för att det är enkelt för var och en att jämföra med hur den ”intoleranta och rasistiska” kristna västvärlden behandlar muslimer som flyttat till väst med hur muslimer behandlar kristna runt om i världen.

Syrien är sedan 1963 en diktatur under ledning av Baathpartiet. På senare år har den socialistiska planekonomin mjukats upp och landet har haft en stark tillväxt. Ett undantagstillstånd – motiverat av att landet formellt är i krig med Israel – har urholkat de fri- och rättigheter som finns inskrivna i grundlagen. Under 2011 försämrades situationen för de mänskliga rättigheterna kraftigt när regimen mobiliserade armén och stridsvagnar mot demokratiaktivister och regimmotståndare. Efter månader med anti-regeringsprotester ligger Syrien på randen till inbördeskrig. Under Bashar al-Assads sekulära regering har kristna haft relativt stor frihet att samlas, även om kristna möten övervakas av hemliga polisen och evangelisering motverkas. Sedan mars 2011 har antalet fundamentalistiska muslimska grupper i landet ökat. Rapporter inkommer om att kristna har hotats och kyrkor plundrats. På en del håll är kristna rädda för att ens lämna sina hem.

Spår av förhistoriskt mänskligt liv för 150 000 år sedan har påträffats i syriska grottor. Det historiska Stor-Syrien omfattade nuvarande Syrien, Libanon, Jordanien och Palestina/Israel.

Syrien omtalas för första gången i egyptiska källor från 3000-talet f Kr i samband med egyptiska expeditioner i jakt på timmer. Mellan ungefär 2400 och 2250 f Kr dominerades norra Syrien av kungariket Ebla, i vars skrifter Damaskus redan omnämns. Staden är därmed världens äldsta kontinuerligt bebodda huvudstad.

Sedan följde olika riken och folk efter varandra slag i slag, akkadier och amoriter följdes av egyptier assyrier. Sedan kom fenicierna, babylonier och perser. På 300-talet före vår tidräkning kom Alexander den store, år 64 f Kr blev Storsyrien en romersk provins och från 300-talet e Kr styrdes området av det kristna Bysans (Öst-Rom). På 630-talet erövrades området av araber som förde med sig islam. I slutet av 800-talet annekterades Stor-Syrien återigen av Egypten som under de följande århundradena fick kämpa för att försvara territoriet mot invasioner av turkiska seldjuker, kristna korsfarare och slutligen mongoler. Under de egyptiska mamlukernas styre från 1250 försvagades landet av krig, hungersnöd och pest. De osmanska turkarna lade under sig området i början av 1500-talet. Under 1800-talet öppnades området för västerländska missionärer som grundade flera skolor och universitet.

Under första världskriget blev dagens Syrien centrum för den arabiska nationaliströrelsen. År 1920 utropades emiren Feysal, son till sharifen av Mecka, till kung över Stor-Syrien. Segrarmakterna delade emellertid upp området mellan sig i enlighet med det hemliga brittisk-fransk-ryska Sykes-Picotavtalet från 1916 om styckningen av Osmanska riket. Palestina, dvs dagens Israel, Västbanken och Gaza samt Jordanien, tillföll britterna som mandat under Nationernas förbund medan resten blev ett franskt mandat. För att försvaga motståndet och dra fördel av den religiösa mångfalden delade fransmännen 1925 upp sitt mandat i Libanon och republiken Syrien.

När fransmännen tog över var både ekonomin och administrationen körda i botten. De styrde landet med hårda medel och alla nationalistiska strävanden slogs ned. Lokala uppror och strejker utmynnade i en allmän revolt 1925 under drusernas ledning.

Missnöjet med fransmännen kulminerade 1939, när Turkiet tilläts annektera Hatay-provinsen i nordväst. Under andra världskriget, 1941, utbröt nya uppror och samma år invaderades Syrien av allierade styrkor. Den franska exilregeringen under general de Gaulle lovade syrierna självständighet, och den erkändes formellt 1941. Maktskiftet gick dock trögt och det dröjde till hösten 1943 innan nationalistledaren Shukri Kuwatli kunde väljas till landets förste president. Självständigheten förverkligades inte helt och fullt förrän i april 1946 då alla utländska soldater hade lämnat Syrien.

Tiden efter andra världskriget blev instabil och oroligheterna i regionen fick stora återverkningar på den syriska inrikespolitiken. När staten Israel utropades 1948 gick Syrien tillsammans med andra arabländer till angrepp. Besvikelse över arabsidans nederlag i kriget låg till en del bakom de tre statskupper som ägde rum bara under 1949.

I början av 1950-talet nådde ekonomin ett bottenläge då tullunionen med Libanon upplöstes och en viktig handelsväg därmed stängdes. De ekonomiska problemen ledde till ökat missnöje inom alla samhällsklasser. Olika regeringar avlöste varandra. I mitten av 1950-talet började vänsterpartierna få ökat stöd inom opinionen, framförallt det socialistiska Baathpartiet och kommunistpartiet. Radikala politiker kom gradvis att inta allt fler poster, och en rad avtal slöts med Sovjetunionen och andra kommunistländer.

En ny militärkupp i mars 1963 förde Baathpartiet till makten. Efter att ha konsoliderat sina ställningar och bland annat ha slagit ned ett nytt kuppförsök började Baathpartiet nationalisera banker och industrier. En omfördelning av jord genomfördes vilket ryckte undan grunden för den gamla styrande eliten av affärsmän och jordägare.

Efter interna partistridigheter under 1960-talet tog en mer pragmatisk falang makten i en kupp hösten 1970. Ledare var flygvapenchefen Hafez al-Assad, som året därpå valdes till president.

Hafez al-Assad omvaldes gång på gång, ofta med 97 % av rösterna och slog regelbundet ned revolter och förlorade konflikter med Israel. I juni 2000 avled presidenten efter en hjärtattack och en ändring infördes i författningen som sänkte minimiåldern för en president från 40 till 34 år, vilket råkade vara Bashar al-Assads (dagens presiden) ålder. Baathpartiets ledning utsåg Bashar till presidentkandidat, och en månad efter faderns död valdes han till president och fick som sin far 97 procent av rösterna i en folkomröstning. Han hade redan befordrats till överbefälhavare och partiledare.

Syrien har ett på papperet relativt väl utbyggt socialförsäkringssystem, men i praktiken omfattas knappt en fjärdedel av befolkningen av detta. Majoriteten har knappt något ekonomiskt stöd vid sjukdom eller arbetslöshet. En stor familj är den tryggaste socialförsäkringen.

Syrien har en mångsidig ekonomi med ett välutvecklat jordbruk, goda naturtillgångar som olja, naturgas, fosfat, järmalm, koppar, guld, silver m.m. samt starka traditioner inom handel och affärsliv. Regimen har dock hellre satsat stora summor på krigsmakten och säkerhetstjänsten än på att reformera den socialistiska planekonomin. Perioder med krig och politisk oro har också vållat ekonomiska problem. Viss avreglering av marknaden har skett på senare år, men korruption och byråkrati hämmar fortfarande utvecklingen.

  • Statsöverhuvud: President Bashar al-Assad
  • Folkmängd: 21 miljoner
  • Kristna: 1,9 miljoner
  • Huvudreligion: Islam
  • Statsskick: Republik

 Tidigare länder i serien: Afghanistan, Saudiarabien, Somalia Iran Maldiverna Uzbekistan Jemen Irak Pakistan Nigeria Mauretanien Egypten Sudan Turkmenistan Tjetjenien Qatar Algeriet Komorerna Azerbajdzjan Palestina Libyen Oman Brunei Marocko Tunisien Kuwait Turkiet Tadzjikistan

Källor: Landguiden, Open Doors m.fl.

Tadzjikistan

Pettersson2 kommentarer

Av Pettersson som idag presenterar land nummer 28 i serien om hur ”fredens religion” islam behandlar kristna i olika islamska länder. Kristna valdes för att kristendomen är världens största religion och för att det är enkelt för var och en att jämföra med hur den ”intoleranta och rasistiska” kristna västvärlden behandlar muslimer som flyttat till väst med hur muslimer behandlar kristna runt om i världen.

Tadzjikistan – Nya restriktioner i lagen introducerades under 2011 som gör det sannolikt att trycket på de kristna kommer att växa. I augusti infördes en lag om föräldrars ansvar som förbjuder barn under 18 år att delta i alla religiösa aktiviteter, förutom begravningar. Även om lagen inte är direkt riktad mot kristna kommer de innebära stora begränsningar för barn- och ungdomsverksamheten. Föräldrar som inte lyder lagen kan få dryga böter och fängelsestraff på upp till 8 år. Man har även antagit förändringar i brottsbalken vilket leder till långa fängelsestraff för de som deltar i otillåtna ”extremt religiösa” läror. Konvertiter från islam pressas av familj och samhälle att avsäga sig den nya tron. 

Tadzjikistan i Centralasien är den fattigaste av de forna sovjetrepublikerna. Landet som till nio tiondelar består av svårframkomlig bergsterräng var en del av Sovjetunionen fram till dess kollaps 1991. Under 1990-talet rasade ett inbördeskrig mellan den Moskvatrogna regeringsarmén och en allians av islamister och nationalister. Ekonomiska problem och politiska motsättningar förvärras av att Tadzjikistan är ett transitland för den omfattande narkotikasmugglingen från Afghanistan.

Iranska stammar har funnits i trakterna kring dagens Tadzjikistan i årtusenden, liksom en rad andra folkgrupper. Från 700-talet trängde araber in och befolkningen övergick till islam. Efter mongoliska och uzbekiska regeringstider kom Ryssland att dominera området från 1800-talet. Flera resningar mot den ryska kolonialmakten förekom. När Sovjetunionen upprättades efter 1917 skapade ryssarna de nya nationalstaterna Kazakstan, Kirgizistan, Uzbekistan, Turkmenistan och Tadzjikistan. En stor del av den tadzjikiska befolkningen hamnade utanför Tadzjikistan, bland annat i städerna Buchara och Samarkand som ligger i Uzbekistan.

Under sovjettiden 1920-1991 styrdes Tadzjikistan i allt väsentligt från Moskva. När Sovjetunionen kollapsade blev Tadzjikistan för första gången en egen nation. Etniska motsättningar var och är stora stora, konflikter förekommer dels mellan regioner och dels mellan den gamla kommunisteliten å ena sidan och nationalister och islamister å den andra. Inbördeskrig bröt ut 1992 och pågick till 1997, med stort lidande och stor ödeläggelse av ekonomin som följd. Den islamiska oppositionen bereddes därefter plats i regeringen, men makten låg i huvudsak kvar hos president Emomali Rahmonov som blev statschef 1992. Han har vunnit presidentval ohotad, och hans Folkets demokratiska parti har säkrat stora majoriteter i alla parlamentsval. Enligt utländska bedömare har valen inte genomförts i demokratisk ordning.

Fattigdomen är utbredd i Tadzjikistan. I avseenden som barna- och mödradödlighet, undernäring och tillgång på rent vatten är läget sämre än i de övriga före detta sovjetrepublikerna. Inbördeskriget på 1990-talet förpassade i många avseenden landet till samma nivå som ett u-land. Landet är i behov av utländskt bistånd för att ge folket livets nödvändigheter.

  • Statsöverhuvud: President Emomali Rachmon
  • Folkmängd: 7 miljoner
  • Kristna: 74 000
  • Huvudreligion: Islam
  • Statsskick: Republik

Tidigare länder i serien: Afghanistan, Saudiarabien, Somalia Iran Maldiverna Uzbekistan Jemen Irak Pakistan Nigeria Mauretanien Egypten Sudan Turkmenistan Tjetjenien Qatar Algeriet Komorerna Azerbajdzjan Palestina Libyen Oman Brunei Marocko Tunisien Kuwait Turkiet 

Källor: Open Doors, Languiden m.fl

Turkiet

Pettersson2 kommentarer

Av Pettersson som idag presenterar land nummer 27 i serien om hur ”fredens religion” islam behandlar kristna i olika islamska länder. Kristna valdes för att kristendomen är världens största religion och för att det är enkelt för var och en att jämföra med hur den ”intoleranta och rasistiska” kristna västvärlden behandlar muslimer som flyttat till väst med hur muslimer behandlar kristna runt om i världen.

Turkiet – är officiellt en sekulär stat men statliga restriktioner, social fientlighet och nationalism ligger bakom förföljelsen av kristna. Kristna diskrimineras och utsätts för hatbrott eller orättvis behandling i rätten. Muslimer som konverterar riskerar att förlora sina jobb och stötas ut ur familjen. Några kyrkor har erkänts registrering och har därmed rätt att anordna gudstjänster. På vissa gudstjänster är polisen närvarande, dels för att skydda besökarna men även för att övervaka kyrkans aktiviteter. Rent historiskt har Turkiet varit en av de viktigaste länderna för kristendomens framväxt, och det måste ses som en historiens ironi att antalet kristna i dagsläget går att räkna i promille. Det har även förekommit att kristna mördats för sin tros skull.

Området där dagens Turkiet ligger kallades tidigare Mindre Asien och är ett av de äldsta bebodda områdena i världen. 3 000 år före Kristus fanns tidiga metallkulturer och här utvecklades järnhanteringen.

I området har mängder med olika folk bott och försvunnit, babylonierna har erövrat området, liksom Alexander den store och romarna. När det romerska riket delades blev Bysan huvudstad i det bysantinska riket. Bysan döptes om till den till Nya Rom och senare till Konstantinopel för att så småningom bli Istanbul.

Så småningom tog Osman I makten och grundade det Osmanska riket som styrdes med muslimska lagar och kristna som armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och greker missgynnades.

Under 1:a världskriget gick Osmanska riket med på Tyskland och Österike-Ungerns sida och i slutet på kriget inleddes en etnisk rensning och folkmord på 100 000-tals kristna armenier, syrianer, greker med syfte att skapa ett etniskt homogent samhälle.

1923 grundades det moderna sekulära Turkiet och omfattande reformer och moderniseringar genomfördes. Efter andra världskriget infördes flerpartisystem i Turkiet, men verklig demokrati hade svårt att få fäste. Fyra gånger ingrep militärledningen – direkt eller indirekt – för att avsätta folkvalda regeringar.

På senare år har Turkiet blivit mer öppet för offentliga uttryck av islam under premiärminister Erdoğans styre. Turkisk nationalism har haft förödande effekt på landets kristna minoriteter.

Under större delen av 2000-talet har den turkiska ekonomin vuxit med 6-8 procent varje år, med undantag för en nedgång 2009 till följd av den globala finanskrisen. Exportindustrin har haft stora framgångar och turkiska företag i speciellt bygg- och anläggningsbranscherna är aktiva i stora delar av Mellanöstern, Centralasien, Nordafrika och Balkan.

Turkiet är ett på många sätt ojämlikt samhälle. Inkomstnivåerna ligger långt under dem i Västeuropa. Skillnaderna är också stora inom landet.

  • Statsöverhuvud: Premiärminister Tayyip Erdoğan
  • Folkmängd: 73,6 miljoner
  • Kristna: 100 000
  • Huvudreligion: Islam
  • Statsskick: Parlamentarisk republik 

Tidigare länder i serien: Afghanistan, Saudiarabien, Somalia Iran Maldiverna Uzbekistan Jemen Irak Pakistan Nigeria Mauretanien Egypten Sudan Turkmenistan Tjetjenien Qatar Algeriet Komorerna Azerbajdzjan Palestina Libyen Oman Brunei Marocko Tunisien  Kuwait

Kuwait

PetterssonLämna en kommentar

Av Pettersson som idag presenterar land nummer 26 i serien om hur ”fredens religion” islam behandlar kristna i olika islamska länder. Kristna valdes för att kristendomen är världens största religion och för att det är enkelt för var och en att jämföra med hur den ”intoleranta och rasistiska” kristna västvärlden behandlar muslimer som flyttat till väst med hur muslimer behandlar kristna runt om i världen.

Kuwait – Konstitutionen föreskriver religionsfrihet även om staten begränsar friheten i praktiken. Konvertering från islam till andra religioner är inte tillåtet men staten stöder aktivt sunnimuslimer som evangeliserar. Det finns bara ett hundratal kuwaitiska kristna, de flesta kristna är utländska gästarbetare. Konvertiter kan utsättas för trakasserier, polisövervakning, arrestering och även misshandel. Under 2011 rapporterades att en kristen var tvungen att fly landet för sin tro och en annan kristen arresterades. Ändå växer antalet kristna med muslimsk bakgrund snabbt.

Muslimsk religionsundervisning är obligatoriskt i alla skolor och att undervisa om kristendom är förbjudet.

Kuwait grundades i mitten av 1700-talet av arabiska nomader (beduiner) på jakt efter vatten. De slog sig ner i området där Kuwait City ligger idag och försörjde sig på handel, pärlfiske och vanligt fiske. Formellt har landet lytt under många olika härskare: från kalifen i Bagdad med början runt år 750, till mongolerna, osmanerna och till sist britterna fram till självständigheten 1961. Redan på 1920-talet upptäcktes olja.

Likt de andra arabiska emiraten vid Persiska viken har Kuwait sedan andra världskriget genomgått en dramatisk omvandling från fattig fiskarnation till stenrik oljeproducent. Efter självständigheten 1961 fick Kuwait en författning och ett parlament. Samtidigt växte oljeindustrin snabbt. Oljeinkomsterna gav kuwaitiska medborgare arbete och ett omfattande välfärdssystem. Relationerna till grannlandet Irak har ofta varit problematiska och 1990 invaderades Kuwait av Irak. En USA-ledd styrka med FN-stöd befriade året därpå Kuwait (Operation ökenstorm). Sedan dess har Kuwait knutit nära band till västvärlden och även genomfört viss demokratisering med ett folkvalt parlament.

Levnadsstandarden i Kuwait är hög och landet har ett väl utbyggt välfärdssystem, med bland annat pensioner, fri sjukvård och utbildning. Dessa sociala förmåner är dock förbehållna landets egna medborgare. 450 000 palestinier levde i landet utan rätt att bli medborgare, efter Iraks invasion av Kuwait som den palestinska myndigheten stödde fördevs palestinerna och stödet till palestinska organisationer drogs in. Kuwait är själva sinnebilden för ett oljeland. Nästan en tiondel av världens kända oljetillgångar finns i landet, och de beräknas räcka i minst 100 år till.

  • Statsöverhuvud: Emir Sabah Sabah
  • Folkmängd: 2,8 miljoner
  • Kristna: några hundra inhemska, c:a 420 000 gästarbetare
  • Huvudreligion: Islam
  • Statsskick: Emirat

Tidigare länder i serien: Afghanistan, Saudiarabien, Somalia Iran Maldiverna Uzbekistan Jemen Irak Pakistan Nigeria Mauretanien Egypten Sudan Turkmenistan Tjetjenien Qatar Algeriet Komorerna Azerbajdzjan Palestina Libyen Oman Brunei Marocko Tunisien