Tankar från en journalist nedan.

”Det är inte legitimt i den svenska samhällsdebatten att som sverigedemokraten Bertil Malmberg från Trosa vara emot ett mångkulturellt samhälle. Det blir han varse när kulturchefen på SN i sin krönika (9/11) jämför Malmbergs åsikter i frågan med den barbariskt förda kulturpolitiken i forna Nazi-Tyskland. Tydligen tror SN:s kulturchef att hon bäst främjar demokrati och kulturdebatten genom grova generaliseringar av åsikter som inte stämmer överens med hennes egna.

Överhuvudtaget tycks inte SN:s starka sida vara opartisk och objektiv journalistik, annars omhuldade honnörsord i media. Det är svårt att se att SN skulle vara opartisk i bevakningen av SD. Tidningen tycker exempelvis att det är helt på sin plats att nämnde Malmberg i SN (7/11) beskrivs som en ”nyttig idiot” i ett inlägg, ett personangrepp tidningen knappast skulle publicera om det istället handlat om en person som sympatiserar med ett annat politiskt parti. Det troliga är väl att SN anser att det endast är galenpannor som sympatiserar med SD och att den dragna slutsatsen gör det legitimt att nonchalera allmänna journalistiska spelregler”

—–Insändare ovan—–

Krönika från Björn Häger, Journalisten.se nedan

Invandringen är ett politikområde. Man kan ha olika åsikter om hur stor invandringen ska vara, från vilka länder vi ska ta emot asylsökande, hur bärplockare från Bulgarien ska bemötas och hur långt anhörigbegreppet ska sträcka sig. Sådana åsikter är tillåtna att ha. Och de flesta som har dem är inte rasister. Invandringen berikar, men medför också segregation, kulturella konflikter och kostnader för samhället.

I journalistikens natur ligger att beskriva sådana problem och öppna för debatt om hur de ska lösas.

Allt detta är egentligen självklarheter. Men vad gäller just invandringen har det blivit knepigt. Särskilt sedan Sverigedemokraterna trätt in på den politiska scenen.

När övriga partier undviker att ta upp invandringens problem för att hålla SD utanför debatten, riskerar journalister som tar upp sådana ämnen att ses som rasister.

Här definieras det journalistiska uppdraget på ett intressant vis. Som doktorand vid Mittuniversitetet intervjuade jag därför, före valet, 26 chefer och reportrar på de stora medierna i Stockholm och i Skåne, om hur de såg på bevakningen av SD och dess hjärtefrågor.

De flesta sa att journalistiken ska vara opartisk, objektiv och konsekvensneutral, men att detta inte riktigt gäller för SD. Där är man inte helt opartisk i bevakningen.

Ett skäl är att SD driver frågor som ligger utanför vad som anses ”legitimt” att tycka i svensk samhällsdebatt. Det visade sig när journalisterna fick placera olika åsikter/påståenden i en modell skapad av amerikanske forskaren Daniel Hallin för att mäta objektivitet.

Lägger man ihop svaren framgår vilka frågor som enligt journalisterna är legitima att diskutera och vilka som anses alltför extrema.

Legitimt

• Minska invandringen
• Ställ hårdare krav på invandrarna
• Förbjud burka

Icke-legitimt

• Invandrare våldtar mer än andra, romer stjäl
• Nej till mångkultur
• Muslimer är det stora hotet

Man kan föreslå minskad invandring, krav på språktest för svenskt medborgarskap och förbud mot heltäckande klädedräkter, utan att vara rasist. Åsikten är legitim, enligt de flesta.

Men det är inte lika ”legitimt” att vara emot ett mångkulturellt samhälle. Inte heller att beskriva islamisering som ett hot eller att koppla kriminalitet till vissa invandrargrupper. Det anses nästan lika apart som att vara för dödsstraff.

Detta är en grov bild. Alla tycker inte lika. Några tycker till exempel att invandrargruppers brottslighet borde gå att diskutera.

Hur ska man då bevaka ett riksdagsparti som rör sig i gränslandet till det icke-legitima?

Här är ett förslag till förhållningssätt:

•  Nyhetsvärdera SD som andra partier. SD hävdar att de städat i leden och är lika ”legitima” som andra partier. Då bör det bli en lika stor nyhet om en sverigedemokrat vill ”förbjuda islam” eller säger att ”zigenare stjäl” som om grodan kom från en socialdemokrat eller centerpartist. SD-ledningen bör pressas lika hårt som ledningen för något annat parti skulle pressas om de inte tog itu med en rasistisk svans som hotar och trakasserar.

• Spara ordet rasism tills det är motiverat. Sverigedemokrater får vara emot burka och böneutrop i minareter, de får tycka att invandringen ska minska, utan att ses som rasister. Men deras argument kan vara rasistiska, felaktiga eller av andra skäl utanför fältet för journalistisk objektivitet. I medierna brukar sådant endera ignoreras eller lyftas fram och kritiseras.

• Glöm inte uppdraget. Nyhetsjournalistens jobb är att berätta, inte bekämpa. Att försöka tiga ihjäl ett riksdagsparti med nära tio procent i opinionen går inte, särskilt inte om det är med och påverkar.

När Dagens Nyheter inför valet beslutade om en restriktiv bevakning av SD för att inte gynna ett parti man är emot, hade det liten betydelse för valresultatet. Partiets typiska väljare läser ändå inte DN. Däremot kan det ha haft betydelse för de läsare som såg ett parti komma in i riksdagen som det knappt stått något om i tidningen; de kan tycka att tidningens journalister inte gjort sitt jobb.

-Pettersson håller med om det mesta – uppdraget är att berätta – och så länge PK inte gör det kommer bloggsidor som den här göra sitt bästa för att berätta. Inte opartisk, för vi är partiska och emot islam och massinvandring av framförallt muslimer, men berätta om alla problem med mångkulturen som PK vägrar att rapportera om.