Av Olli Rein
Jag fick idag brev med julkort från en av mina två familjer i Tanzania, som jag och min familj har stöttat med pengar till deras barns skolgång sedan sommaren 2000. Även min mor var med i projektet från början av år 2001 till sin död hösten 2002 och mina bröder och min svärmor har skänkt lite pengar vid varsitt tillfälle, men vi har nog själva stått för ca 95 % av kostnaderna under dessa 10 och ett halvt år.
Det har kostat oss en del, men samtidigt har vi sett att barnen/ungdomarna själva har lyft sig i håret och i de flesta fall klarat sig mycket bra i konkurrensen med andra, för här är konkurrensen knivskarp, och det formar vinnare.
Jag har också sett skillnaden mellan de två familjerna vi har hjälpt. I den ena har fadern född 1944 själv fått studera på Secondary School i sin ungdom i slutet av 1950-talet och början av 1960 –talet, innan han dumt nog började hjälpa sin far med den en eller ett par hektar stora gården för att sedan ta över den. I den andra familjen har den ensamstående kvinnan ingen större kunskap i engelska, men dikterar breven till den som skriver dem.
Redan då den här mannen som heter Christopher Moshi gick i Secondary School bedrevs all högre utbildning på engelska i Tanzania och gör så än, förutom i det andra officiella språket kiswahili naturligtvis. Då blir ju naturligtvis kunskapen i det engelska språket avgörande för framgångarna även i de andra ämnena.
Eftersom Chris Moshi är mycket duktig i engelska, vilket jag har kunnat se i dussintals brev jag fått genom åren, så har han redan tidigt kunnat lära ut engelskan till sina barn. Ja han gjorde det till och med till obligatoriskt att tilltala honom på engelska när de pratade med varandra, och det började han med efter att äldsta flickan hade börjat Primary School, samma som grundskolans låg och mellanstadieskola hos oss, i slutet på 1980 –talet.
Sedan höll han på tills yngsta pojken slutade Primary School och som enda elev från sin kyrkoförsamling med mer än 20 000 invånare fick möjligheten att gå på samma skola som sin far, nämligen S: t James internatskola i Moshi stad i Kilimanjaros distrikt. Det är den bästa skolan i regionen, och den drivs av det katolska stiftet.
Skolan tillhör även de allra bästa i landet, så det är en stor ära att få gå där, men en hög kostnad. Det är med andra ord en elitskola för de allra bästa. Han går nu där i Form 5 av 6 och vid de nationella proven efter Form 4, placerade han sig bland de allra främsta.
De pengar de fått av oss har de fått använda så som de själva bedömer blir bäst under eget ansvar, och det har fungerat bra för båda familjerna. Vi har också gjort en del projekt för att få dem mera självförsörjande och det har i de flesta fall också gått bra. Pengarna har överförts via banksystemen och det har fungerat felfritt, så pengarna har kommit fram till dem som behöver dem
Chris är också lika mån om att hans 3 flickor ska få bra utbildning som hans tre pojkar. Han älskar sina barn och verkar nästan västerländsk i sina åsikter. De två äldsta flickorna har fått varsin liten pojke, och han har bara nämnt om att den ena har gift sig, men verkar inte skämmas över att den andra eventuellt är ensamstående mor.
Trots att han är en mycket troende katolik, och har varit ordförande i församlingen i tre år, så verkar han vara öppen för liberala tankar om kärleken, utvecklingen och andra viktiga saker.
Jag har i den här Bloggen tagit fram de viktigaste av allt när det gäller bistånd till dem som är relativt fattiga. Nämligen att man ska ge pengarna direkt till dem man hjälper utan giriga mellanhänder, och man ska ge dem förtroendet att hjälpa sig och de sina själva, så blir det oftast bra.
Man ska också bygga förtroende, vilket kräver mycket kommunikation och dialog.
Hans fru har jag tyvärr inte haft kontakt med, då hon inte kan engelska, men det verkar vara en stabil kvinna. Hon är fortfarande vacker och döttrarna är väldigt lika sin mamma. Hon är nästan tio år yngre än sin man.
Jag har också försökt ta fram hur viktigt det är att man kan det språk som krävs. Jag är helt övertygad om att dessa människor skulle klara sig bra i alla västländer, och snabbt lära sig ytterligare språk.
Varför får vi inte välja de invandrare vi vill ha? Då skulle jag också gilla olika.
Vad tycker ni?
Skolklass från Tanzania.

