Det här är en gammal historia om den man som kom att bli urtypen för en riktig fackbas. Hans Ericson blev 1968 ordförande i LO-förbundet Transport. Ericson rivstartade med att centralisera Transport som dittills haft många små lokalavdelningar. Hamnarbetare i många hamnar protesterade eftersom de var rädda att bli utkonkurrerade av lastbilschaufförer. Resultatet blev att hamnarbetarna uteslöts och fick organisera om sig i hamnarbetarförbundet. Som förbundsordförande var Ericson inte rädd för att ta ut sina medlemmar i strejk för bättre villkor, bland annat mobiliserade han Internationella Transportarbetarfederationens 6,5 miljoner medlemmar när 20 maskinbefäl på Waxholmsbåtarna strejkade.

Vid mitten av 1970-talet, då svensk fackföreningsrörelse stod på toppen av inflytande blev Hans ”Hoffa” Ericson som han kallades efter den berömde amerikanske transportarbetarbasen och gangstern en symbol för en ”fackbas” och kallades så även av sina egna. Rykten om hans skicklighet vid förhandlingsbordet var dock överdrivna. Från 1967 till 1976 gick transportarbetarnas löner upp med 147 procent, under samma tid fick industriarbetarna 176 % i löneökning.

Nu till det roliga − Hans Ericson hamnade i rejält blåsväder då han nyåret 1975-76 semestrade på Kanarieöarna, trots att LO:s styrelse hade uppmanat till bojkott av diktaturen i Spanien. Ericson bodde dessutom på Rocas Rojas, en anläggning ägd av Svenska Arbetsgivareföreningen.

När Ericson konfronterades med uppgifterna hävdade han att han rest till Kanarieöarna för att i hemlighet förhandla med spanska fackföreningsmän, men att han inte kunde avslöja vilka eftersom dessa då riskerade att straffas av Francoregimen, som förbjudit fackföreningar. LO dementerade dock Ericsons uppgifter. Skandalen förvärrades när det visade sig att resan, i varje fall till en början, betalts av charterbolaget Scanair som av förståeliga skäl var beroende av goda relationer med Transport.

Hans Ericson uteslöts ur LO:s styrelse, officiellt på grund av att han deltagit i för få möten. Ericsons kommentar var ”Skitsnack. Naturligtvis var det Spanien”. En intern utredning inom Transport fastslog att Ericson inte gjort något fel i samband med resan till Kanarieöarna, men tre ombudsmän ställde sig kritiska. Ericson ställde då förbundskongressen inför ett ultimatum: att välja mellan honom och ombudsmännen. Hans Ericson gick segrande ur striden och mindre än en månad senare miste ombudsmännen sina jobb. Fler kontroverser omgav Ericson. Ett tvivelaktigt lån till en lägenhet på Östermalm blev en belastning, liksom utmanande representationsnotor och ett stort 50-årskalas för 200 inbjudna i Spegelsalen på Grand Hotel i Stockholm på medlemmarnas bekostnad. Inrikes resor redovisades som utrikes för att få större traktamente osv.

1980 tvingades till slut den omstridde fackbasen att lämna sitt jobb. Transports förbundsstyrelse beslöt att avskeda Ericson med omedelbar verkan. Det var första och enda gången en förbundsordförande inom LO avskedades under löpande mandatperiod. Ericson försökte få ut en fallskärm men misslyckades eftersom uppsägning skett på saklig grund.

− Pettersson noterar att fackföreningsrörelsen är sig lik med skillnaden att pamparna inte får  sparken nu för tiden och om de någon gång avgår ”frivilligt” får de med sig en gyllene fallskärm.